Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Skolkrisen är inte över!

Greider: Skolkrisen är inte över!

När PISA-mätningen presenterades 2013 fick den nationella stoltheten sig en ordentlig törn när det visade sig att de svenska skolresultaten sjönk som en sten. Skolkrisen, ja skolpaniken var ett faktum. Samtidigt borde det inte ha varit så förvånande med tanke på allt vad skolvärlden utsatts för sedan nittiotalet: Kommunaliseringen, skolpengens och friskolerevolutionens segregerande mekanismer, sparpaket, nya betygssystem och en störtskur av organisatoriska förändringar som inte gett lärare och elever en lugn stund. Ansvaret för skolkrisen kan fördelas rätt jämnt mellan höger och vänster i svensk politik.

Men vänder det nu? Den internationella så kallade TIMMS-undersökningen förra veckan pekade på förbättringar av elevernas naturvetenskapliga och matematiska prestationer. Och tisdagens PISA-mätning blev nästan rena glädjefesten: Trenden har vänt, ropas det överallt ut. Prestationerna i läsförståelse, matematik och naturvetenskap (just naturvetenskapen är inte helt statistiskt säkerställd) förbättras och Sverige klättrar uppåt bland OECD-länderna. En nedåtgående trend ser ut att kunna vara bruten. För lärarkår och rektorer måste det kännas oerhört befriande. Vad förbättringen beror på går än så länge inte att avgöra. Sannolikt spelar det där krismedvetandet in – en hel skolvärld ryckte till och ansträngde sig extra. En rad olika åtgärder har också satts in men det är för tidigt att avgöra vilka effekter det har haft.

Är det alltså bara att glädjas? Ja, vi ska glädjas över detta, även om framtiden knappast är säkrad för det. För övrigt bör det sägas att OECD-genomsnittet faktiskt sjunker. Skola och utbildning är knappast prioriterat i denna marknadsliberala era.

Är det alltså bara att glädjas? Ja, vi ska glädjas över detta, även om framtiden knappast är säkrad för det. För övrigt bör det sägas att OECD-genomsnittet faktiskt sjunker. Skola och utbildning är knappast prioriterat i denna marknadsliberala era.

Samtidigt framkommer det nämligen också mycket oroande saker i PISA-mätningen. Sverige var för femton år sedan det land där likvärdigheten hörde till de högsta i världen. Det betyder i klartext att skolan tidigare hade en förmåga att kompensera elever från mindre resursrika hem som idag till stor del gått förlorad. Idag minskar likvärdigheten. Sverige ligger på genomsnittet i OECD. I samma klartext innebär det att klassamhället har djupnat i detta land och att det syns i skolan. Vad dina föräldrar har för utbildning eller studievana, var du växer upp och i vilken skola du går betyder mycket mer idag än för femton år sedan.

Klassamhället har djupnat i detta land och det syns i skolan. Vad dina föräldrar har för utbildning eller studievana, var du växer upp och i vilken skola du går betyder mycket mer idag än för femton år sedan.

Skolresultaten har börjat vända uppåt. Det är sannerligen värt mycket. Men man skulle kunna säga att samhällsresultaten fortfarande är på väg nedåt. Troligen beror det mycket på marknadifieringen av skolan, som tenderar att separera hög- och lågpresterande elever från varandra. Det kallas valfrihet. Vad det i praktiken innebär är mer sortering av elever efter social bakgrund.

Svenska lärare, elever och rektorer har tagit sig i kragen. Politikerna har ännu inte riktigt gjort det.