Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Skrämmande läsning om mediciner

Medan jag läser Peter Gøtsches bok Dödliga mediciner och organiserad brottslighet, rullas VW-skandalen upp. En av Europas största biltillverkare har medvetet manipulerat utsläppsproverna för att klara gränsvärdena.

Annons

När bilarna sedan rullar ut från laboratoriet, släpper de ut upp till 40 gånger så mycket miljöfarliga ämnen som provresultaten visar. Men Gøtsche visar med all önskvärd tydlighet, att det inte bara är bilindustrin som avsiktligt lurar oss, utan också läkemedelsindustrin.

Mediciner räddar liv. Men mediciner tar också liv. Många mediciner tar många fler liv än de räddar, om de ens räddar några. Och läkemedelsindustrin lägger ut enorma pengar på att dölja detta.

Vi har hört det förut. Men den här gången är det inte hälsokostprofeter som vill få oss att köpa deras kolijox i stället för rigoröst utprovade läkemedel, och inte heller är det den obskyra scientologikyrkan som går till storms mot naturvetenskapen. Det är inte ens någon av de alldeles för få grävande journalister, som råkat spåra upp någon av läkemedelsindustrins dolda skandaler (som Ingrid Hedström gjorde i sin roman Bortfall häromåret).

Peter C Gøtsche är läkare och specialist i internmedicin, och arbetar som professor i klinisk försöksdesign och analys vid Köpenhamns universitet. Han är dessutom en av grundarna av Cochrane-samarbetet, ett världsomspännande nätverk av oberoende forskare med syfte att ta fram evidensbaserade behandlingar, och föreståndare för dess nordiska gren. Innan han påbörjade sina läkarstudier, var han som nyutbildad biolog anställd på ett läkemedelsföretag som läkemedelskonsulent (läs försäljare). Med andra ord har han ordentligt på fötterna, han vet vad han talar om.

Enligt Gøtsche lyckas läkemedelsindustrin, big pharma, få nya preparat godkända med obskyra metoder som manipulerade undersökningar, avancerad korruption och maffiametoder.

Företagen äger de kliniska undersökningar som utförs, och endast de tester som visar för företaget önskvärda resultat publiceras i de medicinska tidskrifterna – resten begravs som företagshemligheter. Inte ens när människor kommer till allvarlig skada eller tar livet av sig, kommer detta ut – de exkluderas i efterhand från undersökningsgrupperna.

Nya preparat testas inte mot gamla beprövade behandlingar, utan mot placebo. Men RCT- undersökningar är inte så dubbelblinda, som industrin vill få oss att tro. Sockerpillren har sällan de biverkningar, som de aktiva substanserna har, och patienterna märker därför ganska snabbt om de fått den nya medicinen eller placebo.

Indikationsområdena vidgas ständigt. Enligt alla internationella regler är det förbjudet att marknadsföra mediciner för användning off label, det vill säga för andra indikationer än dem som de godkänts för. Men inget hindrar försäljarna att bjuda en läkargrupp på lunch och diskutera ”pågående forskning”. På så vis får man läkarna att börja skriva ut mediciner för helt andra besvär än de är avsedda för. Och industrifinansierade ”patientorganisationer” blir effektiva megafoner, träder fram i pressen och ”ger nyupptäckta eller underbehandlade sjukdomar ett ansikte”, vilket utsätter läkarkåren och myndigheterna för ytterligare press.

Och många av de nya medicinerna har bara marginella effekter. Gøtsche ger exempel på storsäljare som ska reglera högt blodtryck eller höga blodfetter, och visar att de egentligen är tämligen verkningslösa. Listan blir lång.

Vad värre är, företagen gör sitt bästa för att mörka det faktum att medicinerna ibland skadar eller dödar människor. Gång på gång har människor blivit självmordsbenägna efter att ha börjat medicinera med SSRI-preparat, ”den nya generationens antidepressiva” eller ”lyckopiller” som de kallats. Sådana mediciner har de senaste årtiondena skrivits ut på allt lösare grund: indikationsområdet har vidgats från egentliga depressioner till snart sagt varje form av psykiskt obehag en människa kan uppleva.

Peter C Gøtsches bok, som fick första pris i British Medical Association Book Awards 2014, är en skrämmande läsning. Själv blir jag fundersam över den blandning av blodtrycksmediciner, som jag tar varje morgon – är de verkligen till någon hjälp?

Dessvärre är boken inte lättläst, trots en omfattande notapparat och ett tiosidigt sakregister. Läsaren bör ha åtminstone grundläggande förkunskaper i medicin, farmakologi och statistik. Ibland är framställningen lite svår att följa, eftersom författaren mitt i ett avsnitt övergår till ett annat ämne. En mer aktiv förlagsredaktör skulle ha kunnat föreslå fler underrubriker och överhuvudtaget en mer strukturerad uppbyggnad av boken.

Icke desto mindre hoppas jag, att jag vid nästa läkarbesök ska få träffa en läkare, som inte bara fortbildat sig genom att läsa de glättade broschyrerna från big pharma, utan också Peter C Gøtsches Dödliga mediciner och organiserad brottslighet.