Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Skräpytornas revolt

Annons

Anna Kinberg Batra är formellt ledare för Moderaterna. De som styr partiet är dock uppenbarligen de röster inom Moderaterna som anser att Moderaterna och alliansen tillsammans med Sverigedemokraterna skall ta över makten.

Moderaterna har historiskt varit ett parti med betänkliga svårigheter att hålla rent ut mot den bruna högern. En tradition Anna Kinberg Batra uppenbarligen vill fortsätta givet hennes besked om att Moderaterna nu tänker börja idka samkväm med Sverigedemokraterna i riksdagen.

Kinberg Batras försök till att blidka intern kritik och visa för väljarna att hon är en handlingskraftig ledare har dock inte åstadkommit något mer än en allianskris. Och en kvalitetsstämpel på SD som ett parti i mängden. Att vare sig Centern eller Liberalerna vill bli ansvariga för att etablera ett blåbrunt regeringsinnehav, vilket det hela de facto skulle handla om, hedrar dem. Socialdemokraterna och den samlade progressiva politiska rörelse som finns i Sverige måste utgöra motpolen till den mycket sorgliga utvecklingen på högerkanten. Socialdemokraternas enda lösning var dock under lång tid den utsträckta handen till främst Centern och Liberalerna för att bygga ett blocköverskridande regeringssamarbete. Det är inte en rimlig lösning idag. Socialdemokraternas svar på den djupt oroande politiska utvecklingen i Sverige kan inte vara att ta högern i hand. Det är onekligen en pragmatisk lösning för att regera landet, men det är också en farlig lösning eftersom den riskerar sprida politisk apati. Inte minst när studier visar att väljarnas uppfattning om partierna redan är att de närmar sig varandra allt mer ideologiskt.

Sverigedemokraternas stöd är starkast bland människor med låg utbildning och bland de över 50 år visade den senaste SOM-undersökningen. Men det handlar inte om socioekonomiskt utsatta människor. Sverigedemokraternas sympatisörer och väljare är som folk är mest ifråga om arbete och inkomst. Även om Sverigedemokraternas väljarbas breddats, är det trots det ett parti som först och främst attraherar män. Sverigedemokraternas väljare tillhör vidare framför allt arbetarklassen och har ett starkare stöd på landsbygd och på mindre orter än vad man har i storstäderna. Det här handlar alltså om precis de människor som även om de har inkomst och arbeten, utgör väljare vars livsvillkor partierna i mångt och mycket slutat intressera sig för. Det handlar dessutom om väljare vars livsval ständigt ifrågasätts och vars bostadsorter kallas för ”skräpytor” vid föredrag i Stockholm om urbaniseringen i Sverige. Att delar av "skräpytornas" invånare är förbannade och missnöjda, är inte alls särskilt konstigt.

Socialdemokraternas svar på den rådande utvecklingen och det missnöje som yttrar sig i röster och sympatier med ett rasistiskt parti måste just därför också vara mer socialdemokrati, inte mindre. Samhällsproblemen som lett till att så många svenskar ser invandringen som den absolut viktigaste politiska frågan på dagordning måste lösas.

Det handlar dock över huvud taget inte om att diskutera hur vår migrationspolitik skall se ut. Det är ett samtal som aldrig kommer leda vidare. Vill Socialdemokraterna vinna väljarna, måste man vinna agendan. Politik måste synas i människors vardag. Och människors livsval, kan inte tillåtas diskvalificeras på det sätt som idag ständigt sker ifråga om alla de som väljer att leva utanför storstäderna. Här har inte bara landets partier ett ansvar, det har också medier och andra maktinstitutioner.

Missnöjet i Sverige kommer inte kunna pratas bort. Socialdemokraternas svar måste vara ett robust utbildningssystem som tillvaratar varenda unges potential, bostadsbyggande som gör det möjligt att studera och arbeta där man vill, kommunikationer som gör arbetspendling till en rimlig lösning, sjukvård och omsorg som präglas av likvärdighet, oavsett var i landet vi bor. Det är politik som skapar tillit till samhället, och till varandra.

Vad som förenar Sverigedemokraternas väljare är ett starkt missnöje med det politiska systemet och en mycket stark misstro mot politiker visar SOM-undersökningarna. Hela 94 procent av Sverigedemokraternas anhängare svarade att de hade mycket litet eller ganska litet förtroende för politiker. Men de litar trots det uppenbarligen på Sverigedemokraterna, del av eliten, styrt av ett grabbgäng som träffades vid Lunds universitet, ett parti, fyllt av politiker. Det missnöje och den misstro som de människor som sympatiserar med Sverigedemokraterna känner, kan inte förväntas bli mindre genom att utradera de skillnader som trots allt finns i svensk politik. I delar skulle det förmodligen snarare bekräfta en redan etablerad misstro.

Och problemet i Sverige är inte först och främst antalet människor som kommer hit.

Det är att orter som Hofors bara har en fast anställd allmänläkare på 9000 invånare. Det är att skolklasser är för stora för att ge arbetsro. Det är att cancervården inte är likvärdig för alla svenskar. Det är att lokala skeenden i nationella medier för sällan skildras som en nationell angelägenhet. Det är att mobiltäckning inte är en självklarhet på alla platser i landet. Det är att vissa ytor i Sverige av en ekonom som Kjell A Nordström kallas för "skräpytor".

Den som löser sådana problem, löser förmodligen också problemet Sverigedemokraterna.