Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Skrattar bäst som skrattar sist

Dalateaterns uppsättning av Alan Ayckbourns komedi Ärligt talat är en trevlig och underhållande stund, varken mer eller mindre.
Det anser DD:s Ulf Lundén.

Annons


RecensionÄrligt talatav Alan AyckbournDalateaternRegi: Hugo Emretsson.
Scenografi och kostym: Calle von Gegerfeldt.
Medverkande: Eleanora DeLoughery Nordin, Joel Torstensson, Caroline Rendahl och Jakob Fahlstedt.

Med pjäsen Ärligt talat (Relatively Speaking) fick den brittiske dramatikern Alan Ayckbourn sitt stora genombrott i mitten av 1960-talet. Regissören Hugo Emretsson låter den stå kvar i samma 60-talsanda när Dalateatern gör en ny uppsättning av pjäsen. Ungdomsrevolten har precis exploderat. Vi befinner oss först i en bohemisk ungdomslya i London med dåtidens stora rockikoner Jimi Hendrix och The Who på väggarna.

Här bor Greg (Joel Torstensson) och Ginny (Eleanora de Loughery Nordin). De är djupt förälskade i varandra men Greg misstänker att allt ändå inte står rätt till. Vad är det för okänd karl som ringer till Ginny och varför finns det så många blomsterbuketter och presentaskar i lägenheten? Plötsligt hittar Greg ett par tofflor som inte är hans under sängen.
Varför är Ginny så emot att han skall träffa hennes föräldrar? Han vill ju så gärna gifta sig med henne. När hon skall åka iväg till en adress en bit utanför London skyndar han sig i väg mot samma mål. Greg hinner dit först. Han ser sin chans. Han vill överraska sin älskade Ginny. Nu hinner han ju också att bekanta sig med hennes mamma och pappa.

Men inget är som det synes vara. Det blir vi snart varse när nästa par äntrar scenen efter ett mycket underhållande scenbyte i all sin enkelhet. Den stökiga ungdomslägenheten förvandlas i rask takt till en prunkande trädgård, garnerad med vita trädgårdsmöbler.
Här möter vi Philip (Jakob Fahlstedt) och hans hustru Sheila (Caroline Rendahl), ett par i medelåldern vars äktenskap har gått i stå. De pratar förbi varandra. Under ytan bubblar både svartsjuka och antydningar om otrohetsaffärer.
Alan Ayckbourns genombrottspjäs sägs vara en romantisk komedi men särskilt romantisk är den inte, snarare ett komiskt drama. Pjäsens framåtrörelse bygger uteslutande på att karaktärerna ständigt missförstår varandra in absurdum. Dialogen blir alltmer skruvad. Till slut framstår alla mer eller mindre som galna.

Är det roligt? Tja, det beror om du uppskattar den här typen av humor. Det finns två läger skulle jag vilja säga. Antingen skrattar du dig fördärvad eller så finner du alla dessa hisnande förvecklingar så pinsamma att du vill gömma dig bakom en skämskudde.
Hur som helst; ensemblen gör ett mycket gott och gediget hantverk rakt igenom. Det finns en smittande lekfullhet i regin som skådespelarna verkligen tagit till sig. Det nya improvisatoriska arbetssättet ser ut att ha fungerat väl.
Den färgstarkaste och tacksammaste rollen i pjäsen har Jakob Fahlstedt som får gestalta Philip, en man som till det yttre verkar kontrollerad samtidigt som hela hans inre är en tryckkokare. Han ser ut att kunna explodera när som helst under den stela och korrekta ytan.

Joel Torstensson gör en minst sagt förvirrad Greg som förblir ovetande om vad som verkligen har hänt. Han kommer helt till sin rätt i sådana här humoristiska roller.
De kvinnliga karaktärerna i Ackybourns pjäs är tyvärr lite väl slätstrukna trots allt. De fungerar som bihang till sina respektive manliga karaktärer. Både Caroline Rendahl och Eleanora DeLoughery Nordin gör så gott de kan av sina rollfigurer. De gör sina inspel med rätt tajming men det är allt som oftast männen som tar över scenen.

Sammanfattningsvis: Ärligt talat är en trevlig och underhållande stund på Dalateatern, varken mer eller mindre.

Ulf Lundén
ulf.lunden@daladem.se