Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Slagg en bortglömd kulturskatt

Slaggsten och slagghus finns det gott om i Bergslagen. De står där som en bjärt kontrast till nationalromantikens röda stugor.
– Jag vill öppna ögonen för alla och öka kunskapen om slaggstenen, att fler ska upptäcka hur fantastiskt vacker den kan vara, säger AnnMarie Gunnarsson. Hon är författare till boken "Slaggsten och slagghus – unika kulturskatter". Boken är rikt illustrerad med fotografier av Peter Nyblom. Motiven är hämtade runt om i Bergslagen.

Slaggstenen skiftar i färg. Dess struktur är spröd och påminner om en glaskropp. Färgen vandrar från ljusblå över klarblå och mörkblå via grön till svart. Utseendet beror bland annat på vad den innehåller för mineralämnen. Den skiftar färg och karaktär beroende på väderlek och ljus som om den levde sitt eget liv. AnnMarie Gunnarsson minns att hon redan som barn lät sig förföras av dess regnbågsaktiga färgskimmer.

– Det var som glitter. Stenen var blank och skön att ta i, säger hon.

Fotografen Peter Nyblom har en rakt motsatt första erfarenhet av slagg.

– Jag jobbade som tonåring i gjuthallen i Domnarvets jernverk i Borlänge och fick ett stänk av flytande slagg i nacken. Det gjorde väldigt ont. Brännskadan satt kvar länge, berättar han.

Båda dessa erfarenheter ringar in berättelsen om slaggstenens långa historia. Här möts det estestiskt sköna med det ofta stenhårda arbetet vid masugnarna. De står där mitt emot varandra som sina egna motpoler.

AnnMarie Gunnarsson är byggnadsantikvarie och arbetade före sin pensionering på länsmuseeet i Dalarna. Hon har länge sysslat med ett pionjärarbete i ämnet. Syftet är att höja kunskapen och få till stånd en mer genomtänkt byggnadsvård av våra slagghus.

– Det behövs en rejäl inventering av olika byggnader. Vilka skall bevaras för framtida generationer. Vi måste hitta linjer och en tydlig färdriktning, tycker hon.

Såvitt man känner till finns det inga slagghus före 1750-talet och inga byggnader efter mitten av 1960-talet.

Annmarie Gunnarsson växte upp i Bergslagen och är i dag bosatt i Ludvika. När hon i vuxen ålder såg ett slagghus rivas och den gröna stenen krossades och grävdes ned i marken, väcktes hennes intresse på allvar.

– Vad var det som egentligen förstördes. Jag sökte efter mer uppgifter om slaggstenen i byggnadshistorisk litteratur men hittade inte särskilt mycket. Det konstaterades bara att det var en restprodukt från järnframställningen som bara fanns i ladugårdar, källare och husgrunder. Man ansåg att det inte fanns något värde i det, säger hon.

En diktare som däremot såg dess oansenliga skönhet var Werner Aspenström från Torrbo. I den postumt utgivna "Fingervisningar" skriver han följande rader: "Jordkällaren – den egna, tillverkade grottan, utan målningar men vacker, byggd av blågrönskimrande slaggsten". Dessa rader är återgivna i den aktuella boken. Den finns i anslutning till Peter Nybloms fotografi av en jordkällare i Matsbo utanför Smedjebacken. Den står gömd i buskar och snår. Naturen kommer alltid tillbaka och återerövrar marken från mänsklig hand. Så är det även med slagghögarna runt om i våra marker.

AnnMarie Gunnarsson har tidigare skrivit en bok om slaggsten som gavs ut av Jernkontoret i Stockholm 1994. Hon fick senare göra en inventering av kopparslagghus i Falun på uppdrag av Länsstyrelsen Dalarna. Det utmynnade i en rapport. Den nya boken består till stora delar av detta grundläggande arbete men nu med en betydligt längre och fördjupad text.

Det som gör boken extra intressant är förstås Peter Nybloms många färgstarka bilder. När han går riktigt nära framstår slaggstenen som en uttrycksfull och abstrakt målning med utåtstickande strukturer. Ljuset i bilderna spelar en stor roll i sammanhanget för det goda slutgiltiga resultatet.

Han fick Johan Ahlbäckpriset för två år sedan. Peter Nyblom har länge bland annat arbetat med att dokumentera övergivna och förfallna platser. I den här boken är motiven något annorlunda. Många byggnader står kvar trots att de ändrat verksamhet och karaktär. Här kan bland annat nämnas gamla Verket i Avesta, Schisshyttans herrgård och sädesmagasinet i Ludvika.

Det är en oerhört innehållsrik och faktatät bok med omfattande källhänvisningar, person- och ortsregister. Du som läsare får ta del av grundläggande kunskaper i ämnet, framför allt gällande slaggsten från gångna tiders masugnsprocess. AnnMarie Gunnarsson tar bland annat upp estetiska frågeställningar på slagghusen och det kulturhistoriska värdet. Det följs av rekommendationer gällande vård och reparationer. Här finns också exempel på övergivna slagghus som kommit till användning på nytt. En gammal ladugårdsruin i Spjutsbo i Dalarna har förvandlats till ett kreativ uterum. En kvarnbyggnad i Vik (Viksberg) utanför Fagersta har byggts om till en bostad. I Hälleforsnäs i Södermanland har en stor lagerlokal för träkol förvandlats till en teatersalong, tegelskodda slaggpelare bär upp det stora taket.

– Jag vill understryka att boken inte skall ses som en heltäckande bild av slaggstenen. Däremot kan min bok förhoppningsvis inspirera till fortsatt sökande efter mer kunskap, säger AnnMarie Gunnarsson.

Slaggsten och slagghus påminner oss om den långa och stolta koppar- och järnhanteringen i vår del av Sverige. Denna biprodukt påminner oss även om det hårda kroppsarbetet i gruvor och masugnar. Metallerna gick på export. Landets inkomster ökade precis som människornas levnadsstandard. Slaggstenen är vår första konstgjorda byggnadssten. Den har förmodligen anor på tusen år och rymmer förstås också ett kulturhistoriskt värde. Slaggtegel producerades ända fram till 1960-talet i Bergslagen då de sista träkolsmasugnarna försvann. Dagens slaggprodukter går inte att bygga hus med utan används som utfyllnad och ballast i exempelvis i nya vägbeläggningar.

Det är en fascinerande resa som slaggstenen gjort. Olika tillverkare av smycken går i dag och letar efter bortkastad slagg från masugnar. Efter bearbetning kallas den för bergslagssten. Slagg återfinns i flera brudkronor. I boken återfinns en bild på en krona i Hedemora som är tillverkad 1968 av Gustav Asp. Vikmanshyttans kyrka återanvändes grönglasig slagg till korgolv, predikstolen, altaret och dopfunten när kyrkan byggdes i mitten av 1960-talet.

Industrihistorikern Jan af Geijerstam skriver i det inledande avsnittet att "slaggstenen kan mäta sig med rödfärgen från Falu koppargruva". Det som blivit något av en nationalsymbol. Skillnaden är att rödfärgen fortfarande kan tillverkas. Slaggteglet är oersättligt. Kan vi till fullo inse dess värde? Det återstår att se. Hur som helst borde "Slaggsten och slagghus – unika kulturskatter" väcka intresset hos byggnadsvårdare, kulturantikvarier och hembygdsföreningar.

LÄS MER KULTUR