Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Slaguggla spökade i stuga i Vålberget

Kunde det vara möjligt? Det lät och rörde sig i den tomma stugan i Hars-kitten. Trots att våra egna spår var de enda som ledde till Vålberget. Där fanns bara två människor: Vi.
Vi kupade händerna, tittade in – och möttes av två stirrande ögon!

Annons

Det var lördag för halvannan vecka sedan och jag och kusin Ulf hade åkt till Vålbergets fäbodar mellan Öje och Malung för att värma upp den egna stugan inför övernattning och middag med glödstekt sill och ”tôlla”.

En tur upp till bergets topp hade visat att vi var ensamma i fäboden. Elden brann i båda spisarna och vi höll på med skötselrutinerna. Bar in ved, högg undan kvistar som växt över stigen till källan och såg till att dörrar och fönster var hela och stängda. Inspektionerna utsträckte sig till grannhusen och så kom vi att hamna i Hars-kitten där vi håller på och bygger ny ”kammär”, utedass, åt vännen Sten. Det såg bra ut. Fint bygge.
Det var när vi var på väg därifrån vi hörde ljudet. Ulf reagerade: Det är nån i huset? Näää, det kan inte vara möjligt. Vi smög runt knuten för att de om där fanns något djur bakom huset. Tomt.
Då kom det igen. En duns. Ett steg?
Nu hörde också jag det.

Vi sökte upp var sitt fönster. Kikade in. Två stora, stirrande ögon tittade tillbaka. Så lyfte den, vingar slog och så dunsade det till i ett av fönstret.
En slaguggla.
Den stackars fågeln var panikslagen. For mellan fönstren, bort från oss. Klängde i gardinerna som rivits till remsor under dess förtvivlade försök att komma ut. En av rutorna var spräckta av fågelns försök att ta sig ut till friheten.
Vi försökte ringa Sten. Inget svar. Ringde i stället Jonas som fick tag på honom. Sten gav instruktion om hur vi skulle ta oss in.

Vi fick upp dörren men ugglan drog sig undan. Så Ulf gick runt huset och fick den att flyga ut genom den öppna dörren. Den försvann mot den uppgående solen. Det hade överlevt. Dramat hade blivit en solskenshistoria.
Glädjen förbyttes snart i tragedi.
Vi gick in för att inspektera skadorna. De var omfattande. Inredningen var sönderriven och golv och möbler fläckade av avföring. Uppenbarligen hade två stolsryggar varit populära viloplatser för under dem fanns högar av uggleskit.
Värst var att det vid foten av öppna spisen låg en död slaguggla, men ansiktet mot golvet och halvslutna ögon. Vi kom ändå för sent.

Uppenbarligen var ugglorna ett par som i Stens nya överbyggnad till skorstenen sett ett möjligt bohål och rasat ner genom öppningen till öppna spisen. Utan chans att ta sig ut. De hade försökt äta av vad som fanns i huset.
Vårt sug efter glödstekt sill med tunnbröd räddade livet på en av dem den här gången. Hur hade det ­annars sett ut till våren?

Gubb Jan Stigson
gubb-jan.stigson@daladem.se