Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bara lite cancer

/

Annons

"Hur är det med dig då? frågade en bekant efter att vi småpratat lite om väder och vind. ”Jo, ja, det är väl... inte så bra. Jag har fått cancer”. Sen brast jag ut i gråt fast jag försökte hålla tillbaka tårarna. Jag hade ju knappt fattat det själv. Domen var bara dryga veckan gammal och det fanns ju fortfarande en möjlighet att det bara var en ond dröm. Den bekanta gav mig en kram och sa att det var hemskt. ”Min moster dog av bröstcancer så jag vet hur det känns” sa hon. Jag kände mig dum. Stod och kramades med en bekant som just sagt att hon visste hur jag mådde och att jag skulle dö.

Jag log falskt genom tårarna och slingrade mig ur kramen. ”Jaha” sa jag. ”Men jag har inte tänkt dö".

Jag har tänkt mycket på det här med att möta människor i sorg och chock, som efter ett cancerbesked. Hur gör man? Vad är tabu? Vad ska man säga? Det är svårt. Jag var länge irriterad över hennes klumpiga sätt att bemöta mig men nu är jag inte arg längre. Hon blev nog chockad och obekväm hon med och sa det första som kom upp. Det var kanske inte de mest genomtänkta orden, men hon sa något. Och hon gav mig en kram. Jag tror att tanken var god. Jag höll mig inne mycket direkt efter att jag hade känt knölen. Jag orkade inte träffa nån. Jag ville bara försvinna från mig själv. Ut ur min kropp som åt upp mig inifrån. Sen insåg jag att jag var fast i min kropp. Jag kom inte därifrån.

Så kom beskedet. Orden som skulle bekräfta det jag var mest rädd för. ”Du har cancer Charlotta”. Någon dag efter bestämde jag mig för att berätta för omvärlden. Jag började försiktigt med ett diffust inlägg på Facebook. ”Kan någon bara väcka mig ur den här mardrömmen” tror jag att jag skrev. Nån frågade vad som hänt och jag svarade. ”Jag har fått bröstcancer”. Sen visste alla. Jag ville ha det så. Då slapp jag förklara hela tiden.

Jag började slåss inifrån och ut. Inifrån mina omtumlande ångestkänslor som slets mellan hopp och förtvivlan och ut till omvärlden. Via cybervärlden. Det var mitt sätt att hantera det svåraste.

Efter den statusen följde många fler. Jag lade ut bilder och skrev ärligt om känslor och tankar. Det var olika reaktioner och möten efter det. Vissa kramades, stannade av mig och frågade massor. Jag svarade. Jag grät. Jag vet inte hur många gånger jag har gråtit i mataffären. Ibland hade jag bråttom och skulle bara handla två liter mjölk för att sen hämta barnen på förskolan. Då kunde det komma fram någon som ville prata, länge. Berätta om alla den kände som haft cancer. Fråga hur jag upptäckte det? Hur reagerade barnen? Jag kunde hata det lika mycket som jag kunde älska all omtänksamhet när jag hade tiden, orken och humöret för det.

Sen fanns det de som inte sa något alls. Eller sa något alldagligt. ”Hoppas det kommer mer snö så man får ta fram skidorna”! Va f-n. Jag har cancer, jag skiter väl i skidor. Och snö. Det svarade jag ju inte så klart men jag tänkte det.

De som inte sa något alls då? Arroganta jävlar som inte brydde sig om annat än sig själva och om franskan var tillräckligt färsk för att kunna avnjutas med den lyckliga familjen till morgondagens frukost. Eller var det så? Kanske var de bara rädda att säga fel ord så de valde tystnaden?

De som gjorde det jag kände var det rätta för stunden, de tyckte jag betedde sig rätt. De som fick mig att börja gråta 15 min innan jag skulle hämta på förskolan, de tyckte jag var jobbiga. De som sa hurtiga saker kunde jag tycka var för hurtiga medan de negativa kunde kännas både ledsamma, skrämmande och rent elaka.

I dag kan jag se på det med andra ögon. Jag tror inte någon ville göra fel. Alla ville nog göra rätt och rätt kan vara fel ibland liksom fel kan vara rätt. Det beror ju på tillfället. Stunden, ögonblicket.

Hur ska man då göra när någon fått cancer? Jag kan bara säga vad som gjorde just Mig glad. Kom förbi. Skicka en blomma, ett kort, en tanke, ett sms.

Ring gärna. Även om jag kanske inte orkar svara. Jag blir glad när jag ser att du ringt och jag ringer upp när jag orkar. Bjud med på fest, filmkväll, fika med mera. Jag tackade nej nästan varje gång men det förtog ju ändå inte glädjen av att jag blivit medbjuden.

Berätta inte om de som dött.

Jag VET att man kan dö. Tro mig. Jag tänker på det varje dag. Berätta gärna om de som klarat sig. ”Min mamma hade det för 23 år sedan och hon mår bra idag”. Tack, jag älskar att samla på dessa historier!

En tjej kom över med en hjärtformad låda med massa handgjorda kort. På varje kort stod en tjänst. Till exempel ”städar när ni ser film” ”Lagar middag” ”Jag tar med alla barnen till lekparken” ”Tjejsnack och te hos mig eller dig”. Det var nog det finaste jag fick. Jag blir tårögd än i dag när jag tänker på allt arbete hon lagt ned på det, för min skull. Vi var inte ens nära vänner. Fantastiskt!

Finns det något man inte ska göra då? Ja. Det finns det. Säg inte att du förstår hur jag mår. Du förstår inte. Säg hellre att du vill veta hur jag mår. Jag vill gärna bearbeta känslorna. Fråga hellre om jag är cancerfri än om jag är frisk.

Vet du en sak? Idag blir vi aldrig friskförklarade. Vi kan däremot bli cancerfria och få vara det tills vi dör av nåt helt annat. Risken finns alltid att vi drabbas av återfall. Det är ångestfyllt att tänka på, så frisk? Jag vet inte. Cancern kan vara lömsk. Ibland leker den kurragömma och kommer inte ens fram när onkologen skriker ”fritt fram”. Raffinerat fusk av en lömsk kuf. Så jag kan inte säga frisk. För jag vet faktiskt inte.

Säg inte ”men du som ser så pigg ut”! Ja, jag har duschat och satt på peruken/sjalen. Jag vill behålla min stolthet. Du ser mig under mina piggare dagar. Du ser mig inte när jag låser in mig på toaletten och gråter i duschen för att inte familjen ska höra. Du ser inte när jag ligger och skakar i sängen på nätterna när demonerna rider mig.

Du ser fasaden som spricker när dörren går igen hemma.

Säg inte att jag är stark. Jag är inte starkare än dig. Jag måste gå igenom det här. Jag har inget val. Du har inte sett högen med tabletter jag har tagit i dag för att slippa spy. Du har inte sett svampen i min mun som gör att allt smakar papper.

Säg inte ”vad skönt att det är över” när jag klivit upp från den hårda kalla strålningsbritsen för 25:e gången. För mig är det inte över. För mig börjar det kanske nu. Jag har längre väg att gå än du tror innan jag kan gå vidare. Glöm inte bort att jag bryr mig om mina vänner fast jag är i centrum för stunden.

Förminska inte dig själv genom att säga ”Ja Hampus har ju magsjuka igen och Klara ligger inne på infektion men det är ju ingenting mot för vad du går igenom så nu pratar vi inte mer om det”. Du har rätt att må dåligt. Vi tävlar inte om vem som har det värst.

Tro mig, jag vill veta hur du mår också. Det är inte mindre synd om dig, Hampus eller Klara bara för att jag fick cancer.

Eller, jo dessa ”ååååååååååå nej, nu är Oscar förkyld igen så jag måste Vabba, jag tror jag DÖÖÖR”- statusar, stör mig faktiskt lite om jag ska vara ärlig. Gnäll inte över minsta lilla hela tiden. Det är tröttsamt.

Livet är inte kantat av rosa rosor och cupcakes med jordgubbsfyllning varje dag. Det innehåller gaffelkakor och maskrosor också och det kan också ha sin charm. Det känns sorgligt att vissa aldrig upptäckt det.

Säg inte heller ”men vilken tur att det var bröstcancer, du vet, det är ju nästan inte ens cancer i dag. Typ alla blir ju friska”.

Jag har googlat lite trots att jag inte borde. Min vän. Läste du bloggen som den anhörige avslutade? Typ inte alla blir friska, tyvärr.

Jag vet det allt för väl.

Ge mig heller inte skuld för att jag blev sjuk.

”Har du ätit för mycket socker”? Ja, jag vet en som fått just den kommentaren.

Jag vet inte varför. Det är inte genetiskt. Det är mest troligt otur. Jag vet faktiskt inte.

DU vet inte heller.

Bespara mig dina goda råd om jag inte specifikt ber dig om råd. ”Du måste äta LCHF, gurkmeja, ekologiskt, japanskt te och silvervatten”.

Tack. Jag har också läst om hon som känner en som känner en annan som blev frisk av Superkuren. Jag vill ta mina egna beslut.

Döm mig inte. Och berätta inte hur Du skulle ha gjort för nej, du vet inte förrän du kommer in i mina skor.

Nu har det gått 3,5 år sen min (första) cancerdiagnos.

Tack vare familj, vänner, kurator, piller och motion så har jag kommit långt. Just nu bearbetar jag för fullt allt jag varit med om.

Jag känner mig inte längre som Cancerflickan. Jag börjar hitta tillbaka till Charlotta. Den nya ärrade Charlotta. Den starka och ibland svaga övervinnaren Charlotta.

Möt mig gärna här och nu.

Prata med mig, men berätta bara om din cancerdrabbade moster om hon överlevde.

LÄS OCKSÅ: Cancertåget

Hur träna efter cellgiftsbehandling

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Mer läsning

Annons