Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett större värde än det ekonomiska

Nostalgikrönika av Lena de Veen.

Annons

Det stod en plåtburk i ett av köksskåpen. Det var en sparad kaffeburk av märket Gevalia eller Cirkelkaffe och den var röd med räfflor mitt på. Jag brukade känna med fingrarna över dem i en oupphörlig fascination eftersom de fick mig att tänka på bottnen på en sandstrand. Locket till burken var av plast och ljusgult och sattes på med ett speciellt tryck – det fanns en bestämdhet i den rörelsen. Den utfördes alltid av någon av mina föräldrar precis innan burken sattes tillbaka i skåpet och följdes av en min som bara ett barn kan registrera i all sin förundran över vuxenvärlden: här hände något av vikt.

Det förvarades nämligen inte kaffe i den där burken, det förvarades konsumkvitton. Små papperslappar med siffror längst ner som det var mycket noga att hålla rätt på efter varje inköp på Domus. Det var där mina föräldrar för det mesta handlade. Det syntes, både på mina föräldrar och på kassörskan, att det var en viktig papperslapp som räcktes över och ibland kunde de skämta lite med varandra om att inte glömma kvittot. Det var en liten värdehandling som det gällde att hålla rätt på. Det förstod jag tidigt.

Det syntes, både på mina föräldrar och på kassörskan, att det var en viktig papperslapp.

Men det fanns också något annat i de där kvittona, ett större värde än det ekonomiska. Det fanns en kollektiv överenskommelse om att åstadkomma någonting betydelsefullt. De var ett intyg på att du som konsument, tillsammans med andra, var en del av en helhet som kunde påverka. Som hade konsumentmakt. Som stärkte den känslan och möjligheten genom att fortsätta handla kooperativt, genom att välja den blåvita limpan och det blåvita tvättmedlet.

Det kunde naturligtvis inte en liten plutt som jag greppa där och då, i mitten av sjuttiotalet, men jag förstod ändå att det fanns ett värde. Kanske förstod jag också att det var bra att lära mig det. Förmodligen var det därför jag och mina systrar tyckte det var så roligt att sitta med vid köksbordet när det var dags att räkna ihop kvittona och lämna in dem. Vi såg på våra föräldrar och gjorde som de. Vi plockade bland de färdigräknade högarna och gjorde de vuxnas koncentration till lek när vi härmade dem, låtsades att vi var kassörskor eller kunder. Alltmedan våra föräldrar då och då kastade en vakande blick över oss så att kvittona inte lämnade köksbordet.

Fler nostalgikrönikor: Min mammas minne

Jag var kär i Björn Skifs

Mer läsning

Annons