Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag var kär i Björn Skifs

Nostalgikrönika av Lena de Veen

Annons

Jag var kär i Björn Skifs när jag var liten. Han sjöng att det blir alltid värre framåt natten med sådan känsla att jag förstod att det var något viktigt som hände bortom alla ropen, alla skratten. Jag begrep inte ett dyft av vad det var som blev värre eller ens vad låten handlade om. Men jag älskade sången och jag älskade hans röst och glädje och att musiken förmedlade en hoppfullhet trots den sorgliga texten. Jag kan fortfarande känna en slags trygghet välla upp inom mig när jag hör de där första tonerna spelas på radion.

Med vissa låtar är det så. De fastnar i ens barndom och uppväxt och följer sedan med genom åren. Man bär dem med sig. Och så behövs det bara några takter eller toner och så är man där igen, i den tid där det hela utspelade sig. Det går nästan att känna dofterna, ljuset, känslan från då. Går nästan att ta på.

Jag kan fortfarande känna en slags trygghet välla upp inom mig när jag hör de där första tonerna spelas på radion.

För mig är Björn Skifs en del av min barndom. Han fick sitt stora genombrott på 1970-talet och fortsatte sedan att underhålla i filmer, tv-program och musikaler. Flera av hans sånger kvalar definitivt in på mitt livs soundtrack. "Hooked On a Feeling", "Michelangelo" och "Det blir alltid värre framåt natten" hör ihop med värme, glädje och kraft för mig. Det är oräkneliga gånger jag, tillsammans med mina systrar eller vänner, dansat, skuttat omkring och sjungit Skifslåtar med hopprep i handen. Eller diggat till dem i baksätet på vår volvo, på väg till Valbo Köpcentrum eller Falun eller vart vi nu skulle. Hans sånger är grön gräsmatta under fötterna för mig, de är plaskande i plastpool, klängande i äppelträd och byggande av snöhästar med ljusrutan från köksfönstret som enda ljus över snötäcket.

I våras fyllde Skifs 70 år och jag läser någonstans att han i år också kan bocka av 52 år på scen. Fundera på det; femtiotvå år är en lång tid. Jag har aldrig sett honom live men hans musik och hans skådespeleri har haft betydelse i mitt liv så länge jag kan minnas. En sådan scengärning och prestation gör mig full av beundran.

Jag tänker på allt det här när jag bläddrar i ett tidningslägg från 1974 och får syn på en bild av en ung Björn Skifs bland sidorna. ( Det är den som finns här intill. ) Jag tänker på hur märkligt det är att en person som inte ens vet om mig ändå har betydelse för mig - i mitt liv. Och jag tänker på det förunderliga i att hans musik kan få mig att minnas min barndom, varje gång jag hör den.

Jag älskar fortfarande den låten.

Björn Skifs i Dala-Demokraten måndagen de 8 april 1974

En tolv år gammal Kalle Moraues ska debutera i radio, står det i Dala-Demokraten, fredagen den 17 januari 1975. Sändningen är en kombinerad radio- och tv-inspelning men tv har han medverkat i tidigare, står också att läsa i artikeln.

Mer läsning

Annons