Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Slyet, gnistan och stjärnhimlen

Annons

Stefan Löfven inledde med att hälsa Lisbeth Palme välkommen och sedan började han tala om Nelson Mandela och mätte därmed ut ett avstånd till den svenska höger som inte ställde upp på kampen mot apartheid.

Det var ett bra almedalstal Löfven höll denna fina sommarförmiddag, kanske det bästa tal han hållit hittills. Hans stora tillgång som politiker är fortfarande – dryga året efter att han tillträdde som partiledare – att han inte riktigt känns som en typisk politiker. Det är befriande att höra en politisk ledare tala om när han en sommar i ungdomen röjde sly längs vägarna i Ådalen eller var med och sorterade timmer och blev inspirerad av en svetsare som kom dit.

Det står en air av folklig erfarenhet kring den där mannen och även om det aldrig är en garanti för vettig politik så har han nytta av den i den politiska retorikens värld. Det blir helt enkelt mer intressant att höra vad han har att säga.
Lika livschanser var en central paroll i talet och då handlade det förstås mycket om skolan. Förslaget att satsa på tusen nya specialpedagoger i den svenska skolan känns inte särskilt nytt – det var väl uppe redan 2006? – men det förblir ett bra förslag. Tanken är att skolan ska gå in så tidigt som möjligt och stödja elever som har det svårt. Löfven hänvisade till erfarenheter från den finska skolan, som idag toppar alla mätningar. Tyvärr klarade han inte av att i samma veva påpeka att grundorsaken till att den finska skolan tycks fungera bättre än på de flesta håll är att man där vägrat införa alla de eländen som införts i den svenska: friskolor, vinstintressen, fria skolval.
Trots den invändningen var det välgörande att höra en ledande politiker tala om skolan i andra termer än global konkurrens eller betyg: Här var det lärandet, nyfikenhet som stod i centrum.
Jan Björklunds främsta effekt på den svenska skolvärlden är att han sänker humöret på alla som är verksamma där så fort han säger något.
Att initiativet i skolfrågorna tycks ha flyttat över till socialdemokratin beror nog mycket på det: Socialdemokratin kommer med något slags hopp istället.
Löfven talade vackert om gnistan som finns i ögonen på varje nyfött barn och varje elev och som det är skolans förbannade uppgift att urskilja och ta tillvara. Jag undrar om inte Lisbet Palme på sin bänk gladdes särskilt åt det där. Ungefär så kunde ju Olof Palme en gång i tiden lyfta skolfrågorna och sätta barnet självt i centrum för alla reformer. Att Löfven inte vågar citera Palme och dennes ilskna och djupgående kritik av varje tanke på vinster i skolan eller i välfärden i stort är förstås litet tråkigt men man kan inte få allt.

Parollen lika livschanser är bra men också en smula förrädisk. Den liberala synen på frihet och jämlikhet är att alla, oavsett ursprung, ska ges samma möjligheter i samhället. Det är bra, men tyvärr stannar den liberala synen på frihet och jämlikhet där.
I den långa socialdemokratiska och socialistiska traditionen har jämlikhet också alltid betytt att det ska råda jämlikhet inte bara i livschanser utan i hög grad också i livets själva utfall: Alltför stora klyftor kan inte accepteras. När de sociala klyftorna ökar – ja, då får inte alla människor samma livschans. Därför måste ett samhälle skapas där klass- och könsskillnader minskar eftersom det är det främsta sättet att ge människor ökade livschanser. Fördelningspolitik, kort sagt.

Det var det sista talet i årets Almedalsvecka. Jag tror inte att den febrila verksamhet som pågått där har särskilt stort inflytande på vanliga människor. Det är heller inte de konkreta förslagen och utspelen som är riktigt betydelsefulla. Den kvarstående effekten av denna vecka är snarare vilket intryck de enskilda partiledarna gav, som personligheter. De tre rödgröna partiledarna – Löfven, Sjöstedt och Fridolin – gav i sina tal onekligen en mycket större av rastlöshet och energi. Var och en av dem försökte också vidga synen på politik en smula och det är kanske det som i slutändan kan ge människor litet hopp.
Jag tror att det finns en hunger efter förändring i det svenska samhället. Jag tror att vi, var och en av oss, är mer avancerade än det borgerliga samhälle och det borgerliga tänkande vi har stängts in i och matas med under lång tid nu.
När jag hade lyssnar färdigt på Stefan Löfvens tal och satte mig ner för att skriva om det letade jag på måfå efter en rubrik. Jag valde orden slyet, gnistan och stjärnhimlen.
I dessa ord finns inget politiskt budskap. Men det finns ett slags poesi i dem. De är helt enkelt roliga att skriva ner. De väcker nyfikenheten. Och det är rätt sällan som de ord en politiker uttalar är roliga att skriva ner men i Löfvens tal fanns det åtskilliga sådana.


Göran Greider