Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Socialdemokratin måste se rött igen

Socialdemokratin måste hitta tillbaka till vreden och de stora känslornas svall för att på nytt kunna bygga ett välfärdssamhälle för framtiden.
Den slutsatsen kan man göra efter att ha läst boken "Den uppskjutna vreden" av historikern Jens Ljunggren.

Annons

Härförleden skrev Göran Greider en intressant ledare i vår tidning (DD 2017-11-17). Rubriken var ”Vi måste ta människors oro på allvar”. Och han forsätter: ”Det är all denna ilska över ett orättvist och ojämlikt samhälle som en levande socialdemokrati måste ta på allvar.”

En som har gjort en djuplodande studie över vredens betydelse för socialdemokratisk politik är historiken Jens Ljunggren, nämligen i boken "Den uppskjutna vreden".

Vanligtvis tänker man sig att politik är något rationellt och förnuftigt. Och att känslor därmed är banlysta från politiska sammanhang. Bilden som framträder är att vi har gått från känslornas politik till den förnuftiga, rationella politiken, som till exempel den sociala ingenjörskonsten, där sociala problem skall lösas med rationell vetenskaplighet. Och i denna konst slängdes känslorna över bord, som om de var någoting smutsigt, som tillhörde historiens skräphög.

Men Ljunggren lyckas väl visa att inom den statsbärande socialdemokratin så har känslorna alltid spelat en betydelsefull roll. Och kanske måste den alltid göra det. Greider önskar i alla fall att vreden måste få fortsatt betydelse och roll för den svenska socialdemokratiska ideologin, en ideologi som idag verkar ha upplösts i tomma intet.

Vad den framgångsrika socialdemokratin lyckades med att göra under lång tid var att fånga upp affekterna och omvandla dem till stabila känslolägen. Ljungren delar upp känslorna i olika aspekter: vrede, stolthet, oro och trygghet. Och han menar att den socialdemokratiska känslopolitiken historiskt sett har rört sig från vreden och stoltheten till de mildare, men ändock betydelsefulla oron och tryggheten.

Ljunggren menar vidare att politiska ideologier alltid bär med sig känslor. Och den socialistiska ideologin använde på ett uppseendeväckande skickligt sätt vreden som en viktig resurs. Den tidiga arbetarrörelsens främsta talesmän var agitatorerna, som skräddaren August Palm. Han och hans likar gestaltade, benämnde och bekräftade arbetarnas vrede. Därför samlades stora åskådarmassor på ängarna för att lyssna på sin kanaliserade vrede. Palm talade om ”röveri”, ”lidande”, ”förnedring”, ”slaveri”, ”hat”, ”ryslig” med mera. Kata Dalström talade om sitt hat som en viktig drivkraft. Hon hatade orättvisor, både klass- och könsmässiga.

För den reformistiska arbetarrörelsen, till skillnad från den revolutionära, så dämpade man och kanaliserade vreden i ett lagom mått av politisk lidelse, annars skulle detta kunna urarta i politiska äventyrligheter.

Under mellankrigstiden leddes partiet av P A Hansson och i viss mån av socialministern Gustav Möller. Dessa förde partiet mot den politiska mitten. Det framträdde i en förändrad syn på känslorna, man gick från att tala om hat till att tala om trygghet.

Missnöje blev det nya moderna känsloordet som kom i svang. Denna trygghetsdimension skapade ett starkt band mellan ledare och folk. Ledarna för partiet önskade att återupprätta människovärdet för folket och folket gav sitt stöd åt detta projekt. Vreden och utopin ersattes av trygghet och värdighet, viktiga ledord för den reformistiska rörelsen, som igångsatte det viktiga välfärdsbygget. På så sätt desarmerades de mer revolutionära tankegångarna, som byggde sin ideologi på hatet och på en ouppnåelig utopi.

Oron förvann inte, men ledaren Tage Erlander omvandlade denna oro, från oron för materiell nöd, till oron för varmt och kallt krig. Inom landet hade välfärdsbygget, ansåg man, undanröjt oron och otryggheten. Nu kom oron utifrån. Och detta bar upp Erlanders socialdemokratiska regeringspolitik.

Från 50-talet och framåt talade man om det ”starka samhället”. Med det avsågs tekniska och materiella framsteg i form av ”strukturomvandling” och ”rationalisering”. Erlander och regeringen såg dock att denna strukturomvandling återupprättade oron. Folk var tvungna att flytta från landsbygden till de anonyma storstäderna. Den nya vänstern växte sig stark i slutet av 60-talet och man ifrågasatte, inte alltid på goda grunder, den socialdemokratiska partiidentiteten. Betonandet av oron blev den nya vänsterns slagord. Man ryckte alltså delvis känslorna ur händerna på socialdemokratin.

Under 70-talet kunde vi återigen se vreden manifestera sig i den nya vänstern, så genomförde till exempel Sara Lidman och Odd Uhrbom 1968 en studie av de gräsliga arbetsförhållandena som rådde i Malmfältens gruvor. Året efter gick dessa arbetare ut i strejk, just på grund av de eländiga arbetsförhållandena. Den socialdemokratiska ledningen och LO-ledningen togs på sängen och en del av denna ledning hävdade att Lidman och Uhrbom orsakade strejken. Denna betydelsefulla strejk spred sig över landet och 70-talet såg många konflikter på arbetsmarknaden. Det fanns med andra ord stora luckor i välfärdsstaten.

SAP och LO råkade in i en känslokris. De viktiga orden trygghet, stolthet, oro och otrygghet hade förlorat sin dragningskraft. Palmes politik och person sökte sig trevande fram i ett förändrat klimat av känslopolitik. Han hamnade, som Ljunggren skriver, i en omöjlig spagat. Folket frågade efter annorlunda känslovärden än de klassiska. Kärnkraftsomröstningen och diskussionerna rev stora känslomässiga hål i socialdemokratin. Och man förlorade regeringsmakten.

Idag har åter ord som otrygghet, oro och kanske till och med hat blivit viktiga. Hur kan och bör socialdemokratin förhålla sig till detta? När får vi se ett återupprättande av den socialdemokratiska ideologin, med betoning på byggande av en välfärdsstat och välfärdssamhälle, som Greider talar om? På så sätt kan tryggheten återupprättas. Och ordningen kan bli återställd.

Det sistnämnda stycket berör frågor som går utanför Ljunggrens goda bok om vredens betydelse för politiken.

Fotnot: Artikelförfattaren är Fil dr i sociologi på Högskolan Dalarna.

LÄS MER KULTUR

Annons