Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Socialliberalerna ser inte individen

Annons

LEDARE Efter 6,5 år med borgerlig regering är det dags att ställa frågan: Var är socialliberalerna? Regeringen har ju vidtagit åtgärder som drabbat enskilda individer hårt. De sociala försäkringarna, rörande sjukdom och arbetslöshet, har försämrats för den enskilde.
Regeringen har på ett okänsligt sätt skärpt regler för hur länge man får vara sjuk fastän sjukdomar inte låter sig tidsbegränsas.

Samma gäller regler för ersättning vid arbetslöshet. Att byta ort eller yrke kan vara lättare sagt än gjort.
Den enskilde kan ha ett rotat liv på ett ställe, där barn går i skola och make eller maka har jobb. Att hitta ett annat jobb kan vara svårt för många.
Enklare jobb är det ont om. De är bortrationaliserade. De få som finns är det hård konkurrens om. Den sökande bör vara frisk och ha fördelar, som yrkeserfarenhet eller vara ung så att låg ingångslön kan ges, för att bli anställd.

Det är lätt hänt att arbetslösa har svårt att få jobb och hamnar i Fas 3, där 30000 av de 400 000 arbetslösa hamnat. I Fas 3 är det låg ersättning, som det knappt går att klara sig på.
De borgerliga partierna har motiverat sina åtgärder med ord som arbetslinjen. I teorin låter det bra, att fler ska arbeta och ta jobb som motsvarar deras kapacitet.
Det heter att sjuka som har någon arbetsförmåga ska försörja sig, inte sjuk- eller förtidspensioneras till utanförskap.

Att enskilda individer kan hamna i kläm hamnar i skymundan för regeringen.
Utifrån dess liberala ideologi kan man tycka att hänsyn borde tas till individen, med respekt för dennes situation. Exempelvis vid sjukdom som inte övervunnits, trots att en tidsgräns passerats.
När regeringen genomfört regler som gör att sjuka klassas som arbetsföra efter en viss tid, och har svårt att få klassas som sjuka, liknar det hästköttskandalen.
För likt hästköttslasagne som har märkts som nötköttslasagne märks sjuka personer om till friska och arbetsföra beroende på att de har åtminstone någon arbetsförmåga.

Att de trots den lilla arbetsförmågan har svårt att stå sig i konkurrensen med reellt friska arbetslösa personer förbises det från.
Denna politik, draperad i ord som arbetslinjen, bär alliansens signum men förknippas mest med Moderaterna. Det partiet har klarat sig bäst och har ett väljarstöd runt 30 procent.
De små borgerliga regeringspartierna, varav två av tre är mittenpartierna Folkpartiet och Centerpartiet, har tappat väljare.

Med tanke på att väljarna inte uppskattat de borgerligas politik, att döma av totala läget i opinionen, samt att skärpningarna i reglerna för sjukersättning blivit hårda för enskilda individer kan man tycka att socialliberaler borde reagera. Alltså reagera mot den hårdhet som drabbat många som råkat bli sjuka eller arbetslösa.
En socialliberal borde tycka att regler för sjuka och arbetslösa borde göras om så de mer tar hänsyn till den enskildes reella situation, med sjukdom eller arbetslöshet.

En slutsats som då borde dras vore att göra om reglerna, även om det ökar kostnaderna med några miljarder kronor per år och kräver ökat skatteuttag. En sådan politik skulle leva upp till den sociala delen av begreppet socialliberalism.
Att kämpa för den enskilde och en human och rimlig politik vill ingen i de socialliberala leden. De är fast i stelbent blockpolitik som missgynnar inte bara många individer utan även mittenpartier. Men gynnar Moderaterna.

Robert Sundberg