Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sofie Eriksson: "Skriv! Påverka! Särskilt om du tror att du inte kan!"

I två veckor vikarierar Sofie Eriksson för Göran Greider och Robert Sundberg. I sin första ledarkrönika berättar hon om bibliotekarien i högstadiet, om den avlidne partikamraten och litegrann om varför fler människor borde skriva. Särskilt de som inte tror att de kan.

Det var hösten 2006 och jag gick allmänt runt och väntade på någonting. Min bibliotekarie på högstadiet, Helena Näslund, föreslog plötsligt att jag skulle delta i en dikttävling i arbetarpoeten Stig Sjödins minne. Av någon anledning hade hon fått för sig att just jag borde göra just det. Hon strök en nagel mot mitt tonåriga näverskinn och därunder fanns faktiskt orden. Jo, jag vann. Som en av två tävlande bör påpekas. Inte var jag mindre stolt för det.

Jag försöker sedan dess, så gott jag kan, att uppmana andra människor att själva skriva. Särskilt de som inte tror att de kan. Hos dem finns ofta de mest direkta formuleringarna. Sådana som folk faktiskt kan ta till sig.

I varje levnadshistoria finns uppmaningar till samhällsförändring.

Så länge vanliga människor tror att de inte har något att berätta kommer vi alla fortsätta tro att vissa sorters liv är ointressanta. Vi står där och reagerar knappt när alla böcker och filmer och serier och sommarprat handlar om antingen en journalist, skådespelare, kriminalkommissarie, “företagsledare” eller advokat. Och alla bor de i Stockholm.

Det hela har en tydligt politisk dimension. I varje levnadshistoria finns uppmaningar till samhällsförändring. När vardagen och drömmarna hos stora sjok av människor inte syns eller märks går vi miste om deras uppmaningar. Du ruckar därför på maskineriet bara genom att berätta.

För drygt fem år sedan mailade jag Göran Greider och var förbaskad. DD hade inte tagit in SSU-distriktets debattartikel och jag funderade syrligt om det var för att han personligen inte höll med oss.

Det tog inte långa stunden för ett okänt nummer att ringa; “Ja hej, det är Göran Greider, jag fick ditt mail här”. Oj då. Inte vad jag väntat mig. Givetvis var det inte på grund av olika åsikter som debattartikeln uteblivit i tidningen (det var ju inte ens han som skötte debattsidan). Men i slutet av samtalet frågade Göran om jag ville börja skriva krönikor för tidningen.

Karl-Erik var något så sällsynt som en socialdemokrat som föredrog elegans och klädkod. Nog var han lite gamla skolan och det älskade man.

På den vägen är det. Ett argt mail kan alltså leda till något - till exempel att bli insläppt och välkomnad till ledarsidan. En oerhört stor sak för mig, som drömt om detta sedan jag läste Jenny Wennberg i Arbetarbladet som tonåring.

Jag vill skriva några ord om Karl-Erik Pettersson som har dött. Alla som haft med Falun och politik att göra vet vem han var. “Borgmästarn” som han kallades, kommunfullmäktiges ordförande i 15 år. Karl-Erik var något så sällsynt som en socialdemokrat som föredrog elegans och klädkod. Nog var han lite gamla skolan och det älskade man. En herre med stort ordförråd, nära till skratt och många vänner. Jag är olik honom, inte alls lika graciös. Hade tofflor på mig när vi gick på “dejt” och såg Dalasinfoniettan, fick lite backning den gången.

Även Karl-Erik var mån om att släppa in nya människor, i hans fall handlade det om att få fler att påverka politiken. Han tog sin roll i Falu arbetarekommuns valberedning på stort allvar. Många har honom att tacka för de första stegen på den politiska karriären - hur lång eller kort den än må ha varit. Att vara representant, det finaste av allt. Demokratin stod alltid först för Karl-Erik.

Det finns alltid sådant som måste förändras, makt och resurser att omfördela, och inte blir det som man vill av sig självt.

Regeringskris, covidkris och klimatkris. Skogen, strandskyddet eller hyresrätterna. Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen eller Polismyndigheten. Mammorna, VD:arna och pensionärerna. Klassklyftorna, jämställdheten och demokratin. Du, jag och alla dom andra.

Det finns alltid något att vara förbaskad över. Något att längta efter. Någon att berätta för och någon att berätta om. Det finns alltid sådant som måste förändras, makt och resurser att omfördela, och inte blir det som man vill av sig självt. Maskineriet tuggar på tills det blir tillräckligt tryck i en ny riktning. Vad väntar du på?

Tipsa oss!

Har du något du vill berätta eller kanske fångat något intressant på bild?

Skicka tips