Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sofie Eriksson: "Varför så tyst från S-partiledningen?"

Vart ska Socialdemokraterna ta vägen? Det parlamentariska läget försvårar visserligen progressiva reformer, men lösningen ligger inte i att bli färglösa. Verkligheten manar till ett nytt samhällsbygge, och inga andra än S kommer stå för det. Inom partiet finns krafter som har förslag till vägen framåt.

I riksdagsvalet 2018 gjorde Socialdemokraterna sitt sämsta val någonsin. 28,3 procent är betydligt lägre än flera av de resultat man hade innan kvinnor ens fick rösta. Krisen torde vara ett faktum.

Den senaste mandatperioden har tyvärr kännetecknats av ett ganska färglöst S, som i huvudsak administrerat andra partiers politik. På många sätt kan Löfven och S vara stolta över att ha klarat av ett mycket svårt läge, men det går inte att fortsätta så här länge till.

Pandemin innebar samling och frågorna om opinionssiffrorna slutade ställas till Löfven och Rådström Baastad. Stödet ökade ju. Nu är partiet nere på liknande nivåer som 2018, och frågorna behöver ställas igen.

Vad planerar partiledningen göra för att vända trenden? Det parlamentariska läget är mycket komplicerat - hur tänker man skapa ett nytt läge?

Man knipsar av några gulnade blad istället för att rycka ogräset med rötterna. Då fortsätter ju problemen växa.

Samtidigt står verkligheten i stort behov av politisk sprängkraft. Klimatförändringarna tvingar oss till existentiell kris, men lyckas trots detta inte förmå politikerna att agera på allvar. Arbetslösheten ligger fast på höga nivåer och ojämlikheten har tillåtits eskalera sedan 1980-talet. Politiska beslut har varit drivande bakom utvecklingen och även hos S vilar ett ansvar.

Viktiga steg i en annan riktning har tagits av Löfvens regeringar, men var finns det större projektet? Partiet har fastnat vid ett evigt duttande och lämnat försöken till märkbar förändring därhän. Man knipsar av några gulnade blad istället för att rycka ogräset med rötterna. Då fortsätter ju problemen växa.

I början av november samlas Socialdemokraterna till partikongress och det har hänt något sedan sist som på djupet påverkar förväntningarna.

Reformisterna är den ekonomisk-politiska S-föreningen som idag samlar tusentals medlemmar i hela landet. Föreningen är större än vissa sidoförbund som finns adjungerade i partiets verkställande utskott. Anledningen till att så många valt att bli medlemmar är, enligt föreningens medlemsundersökningar, den ekonomiska politiken.

Ja, jag är själv engagerad i föreningen, den här texten är inte “objektiv”. (Inga ledartexter är det)

Vi är långt ifrån ensamma om att vilja bryta med 90-talets åtstramningar och dess långtgående konsekvenser. Flera andra - exempelvis LO, ett antal stora partidistrikt och SSU - har redan föreslagit politik i liknande riktning.

I våras presenterade föreningen en 150 sidor lång rapport om bland annat klimat- och industripolitik för hela Sverige.

Vi vill ändra det finanspolitiska ramverket, tillåta lån för investeringar, skapa ett rättvist grönt samhällsbygge via en aktiv stat som investerar i bland annat bostäder och infrastruktur. Vi vill ha höjda barnbidrag, en trygg sjukförsäkring, ett mer demokratiskt arbetsliv och värdigare pension. Vi vill att välfärden ska fungera i hela landet.

I våras presenterade föreningen en 150 sidor lång rapport om bland annat klimat- och industripolitik för hela Sverige. I vintras kom rapporten om hur välfärden kan gå från marknadisering och New Public Management till ändamålsstyrning och frihet från privata vinstintressen. Allt föreningen producerar sker med ideella krafter.

Det här är frågor som många inom socialdemokratin brinner för. Ändå har föreningen och förslagen mötts av nästintill solid tystnad från S-ledningen. Varför?

Jag har flera gånger hört ledande företrädare undra om Reformisterna bedriver splittringsverksamhet. Förbluffad frågar jag då om det är splittrande att komma med politiska förslag i detta parti. Lyckligtvis inser allt fler att föreningen har ärligt uppsåt.

Oavsett vad man tycker om Reformisterna, så går det inte att ignorera alla arbetarekommuner, partidistrikt, sidoförbund och samhällsproblem som kräver en ny ekonomisk politik och ett modigare parti. Må partikongressen bli startskottet för just detta.

Tipsa oss!

Har du något du vill berätta eller kanske fångat något intressant på bild?

Skicka tips