Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Som working class hero skaver han"

Annons



25-årsjubilerande Dan Andersson-veckan fick – efter flera år med Marcus Birro – i lördags för första gången en kvinnlig invigningstalare. Och kulturjournalisten Ulrika Knutson visste att förvaltade förtroendet på bästa sätt.
– De tre stora, det är Bellman, Evert Taube och Dan Andersson. Cornelis och Ulf Lundell försöker kvala in, men de tre stora består, slog hon inledningsvis fast.

Därefter följade en engagerad och passionerad framställning – med inslag av såväl sång som recitation – med obligatoriska litterära referenser till Ivar Lo-Johansson, Fröding och Karlfeldt. Men också till andra, kanske mindre väntade, samtida konstnärer.
– Han och Strindberg ingår i en bred rörelse i opposition mot det sena 1800-talets tekniktro. Industrialismen hyllades ju av alla, den representerade framsteget, alltså skulle man inte mucka, industrialismen bestämde liksom storbolagen styrde i finnskogarna. Andlighet kunde vara ett slags motstånd mot den materiella tidsandan tyckte Dan Andersson. Den inställningen delade han med konstnären Hilma af Klint och poeten Edith Södergran.

Och detta, menade Knutson, gör hans ställning som en av arbetarrörelsens mest omhuldade skalder något paradoxal.
– Hade Dan Andersson räknats som arbetarrörelsens största poet om han inte hade gått på Brunnsvik? Man kan undra. Visst skildrar han konsekvent de fattiga, de mest utstötta, och visst hörs en absolut demokratisk grundton i allt han skriver, men som working class hero så skaver han. Han är ingen positiv hjälte, snarare en bortklemad mors- och farsgris, en lätt masochistisk hemmason som då och då smiter till den dekadenta storstan men sen vilar ut i sitt gamla pojkrum. Han gillar inte att knega eller att göra rätt för sig, och hade en massa religiösa griller. Och så var han en rastlös tjejtjusare.

Men till sist var det dessa bohemiska karaktärsdrag, menade Knutson, som gjorde Dan Andersson gav Dan Andersson hjältestatus inom arbetarrörelsen. Finnmarksdiktarens rastlösa längtan påminde om fundamentala mänskliga behov som stundtals glömdes bort när inget tycktes kunna hejda rörelsens väg mot en ljusnande framtid av hög standard. Insikten om att människan inte lever av bröd allena.
– Det var något den trosvissa arbetarrörelsen faktiskt behövde under 30-talet när rörelsen började kännas oövervinnerlig och de sociala ingenjörerna helt glömde bort att det fanns ett rike som inte var av denna världen, och inte kunde formas i detalj av goda ombudsmän, förhandlare och kartritare. Dan Andersson var av småfolket, från Finnmarken, och visade att de hade existentiella mänskliga rättigheter. Det var det stora, för fina känslor hörde faktiskt överklassen till.

Ivar Andersen
ivar.andersen@daladem.se