Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sova, leva och andas mitt i skiten

Kära Hinseberg av Ulla-Maria Andersson är en berättelse om en kvinna som nästan lyckas förstöra sitt liv.

Litteratur kan belysa missbruk på olika vis. Alkoholism kan till exempel vara sagans drivande kraft eller bara en detalj. Jag tar ett exempel från en genre där jag tror publiken inte alls tänker på temat missbruk och påstår att i de senaste James Bondfilmerna finns en annan kraft än tidigare i gestaltningen av den föräldralöse och olycklige agentens alkoholvanor, för att belysa de effekter som kommer av de val man gör.

Man brukar säga att en familj som lider av alkoholism – eller en motsvarande företeelse – lever i ett hus med en flodhäst. Vad händer med ett barn som växer upp i skuggan av en flodhäst – alkoholism, arbetsnarkomani, trångsynt religiositet, våld eller andra former av utsatthet? Ofta blir lösningen droger, för ännu en generation. Det en effekt som är vedertagen.

För några veckor sedan gav Susanna Alakoski röst åt alla drabbade. Sakprosan i April i Anhörigsverige är en mix av dagboksanteckningar, statistiska och sociala resonemang och Alakoskis egna erfarenheter. Om än inte lika uppgivet har också Ulla-Maria Andersson skildrat sin helvetesresa. Men bakom humorn och jargongen finns en förtvivlan. Hennes andra roman Kära Hinseberg doftar både thinner, hasch och uppspytt rödvin.

Ulla-Maria Anderssons första roman Du skulle sagt som det var, kom förra våren och handlar om en flicka som utsätts för sexuella övergrepp. Andersson bygger berättelsen på egna erfarenheter som ung på 1970-talet i en dysfunktionell familj, med en missbrukande bror, en kedjerökande, totalt oengagerad mamma och en hygglig men alkoholiserad pappa. Om man ska tro ungarnas berättelser på skolgården idag är det här en familjebild som inte alls hör till det förgångna.

Kära Hinseberg är en fortsättning på Du skulle sagt som det var. Ulla-Maria Andersson liksom vänder på LP-skivan, så typisk för 70-talet, och frigör flera svarta ballader och desperata rockriff om sin ungdomstid och om de beslut som kom att bli helt avgörande för hennes överlevnad.

Katta, Ulla-Maria Anderssons alter ego, avbryter sin skolgång, lämnar hemmet och börjar med småbrott för att få pengar till allt tyngre droger och lagom till sin 18-årsdag döms hon till en månad på Hinseberg, en öppen anstalt.

Med sin intelligens, humor och kaxiga attityd vinner hon respekt på anstalten. Hon läser mycket, får idé till en teaterpjäs som hon och hennes medfångar spelar upp på en riktig scen. Här möter Katta för första gången en äkta gemenskap.

Med plågsam detaljrikedom och en distanserande självironi skildrar Ulla-Maria Andersson minst fyra ”besök” på Hinseberg och än fler vardagligheter om hur det är att leva, sova och försöka andas mitt i skiten.

Du som överlevt, ni är många; det kanske är din plikt att skriva din story. Det kan hjälpa andra som bär på samma sorg och som är i samma situation som du var en gång.

Ulla-Maria Andersson är nästan lika vass som Lillemor Östlin i sin kritik av kriminalvården (Dagbok från kvinnofängelset från 2009), vilket gör Kära Hinseberg fängslande. Jag sätter en flaska alkoholfritt vin på att den här boken är film om två år.