Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Speglingar: Oväntade berättelser mellan Karin Broos och Carl Larsson

Fram till slutet av augusti visas Karin Broos och Carl Larsson på Magasinet i Falun. Det är en, milt uttryckt, spännande utställning där ett släktskap mellan de båda konstnärerna tydliggörs. Men det är i spänningen som uppstår i utrymmet mellan deras verk det blir som mest intressant.

Annons

När jag kliver in i Magasinets vackra, rustika lokaler och på avstånd ser Karin Broos tavlor minns jag plötsligt hur betagen jag blev när jag första gången såg ett av hennes verk. Framför allt minns jag min fascination. Bara det att ha förmågan att måla så fotografiskt som Broos kan är imponerande. Men det som gör hennes tavlor så oslagbara är känslan av att där finns någonting mer, någonting större och odefinierbart. Som vi betraktare får jobba för att sätta ord på.

Hela sommaren, fram till 25:e augusti, visas utställningen Karin Broos och Carl Larsson - speglingar på Magasinet i Falun. Eftersom det i år är Carl Larssons Minnesår 2019, det vill säga hundra år sedan han dog, har han uppmärksammats även här. Vid en första anblick kan det tänkas en aning krystat att denna sönderälskade konstnärsgigant också letar sig in bredvid Karin Broos, som ju med lätthet bär sina egna utställningar. Men greppet är, milt uttryckt, spännande.

Från början, när Kulturföreningen Magasinet fick frågan om ett samarbete med Carl Larssongården, fanns en tanke att visa hans monumentalmålningar men man hittade ingen bra ingång. När Karin Broos namn lite senare kom på tal för en utställning blev plötsligt ett släktskap mellan de båda konstnärerna tydligt. Därifrån växte idén till en gemensam utställning.

Med ens blir Carl Larssons tavlor någonting annat. I sällskap av Karin Broos, i jämförelsen, i speglingarna med hennes skiftas plötsligt fokus och tavlorna börjar berätta en annan berättelse än den vi är vana vid.

Och visst händer det någonting när dessa två konstnärer och deras bildvärldar - så olika varandra och så långt ifrån varandra i såväl tid som samtid - ställs bredvid varandra. Det är inte bara det att många motiv är snarlika eller att de båda använder familjen som inspiration. Inte heller att där finns slående likheter i deras konstnärliga resor, erfarenheter och utveckling. Det är mer som att den spänning som uppstår i utrymmet mellan deras verk också blir en utställning i sig.

Med ens blir Carl Larssons tavlor någonting annat. I sällskap av Karin Broos, i jämförelsen, i speglingarna med hennes skiftas plötsligt fokus och tavlorna börjar berätta en annan berättelse än den vi är vana vid.

Där det blir tydligast är i Det stora blå 2 och Tupplur i det gröna 1897. I den förstnämnda, av Karin Broos, ligger ett barn, ensamt vaken med godmodigt ansikte, nöjd blick och händerna knäppta över magen medan en kvinna, modern förmodligen, sover med ryggen vänd mot barnet. Gardinerna är fördragna men där finns en liten glipa som visar att det finns en värld utanför. Om barnets ansikte hade uttryckt rädsla, gråt eller övergivenhet hade bilden blivit mycket obehaglig. Men Karin Broos förmår med små penseldrag skildra det stora: tryggheten vid mammas sida. För trots att hon ligger vänd från barnet får betraktaren känslan av att hon finns där. Alltid.

Tavlan som hänger bredvid väcker andra känslor för där ligger ett ensamt barn i gräset, i skogen. I bakgrunden skymtar ett rödmålat hus mellan stammarna. Barnet ligger med huvudet mot en sten och suger på tummen i sömnen. Det syns inte till någon vuxen. Ett obehag sköljer över mig när jag betraktar tavlan. Det var nog inte avsikten när den målades i slutet av förrförra seklet. Här blir det tydligt att världen hunnit förändras många gånger sedan dess och att vi associerar på ett helt annat sätt idag. Men tydligt är också att Carl Larssons idyll börjar kännas väl daterad. Det idylliska Sundborn och Carl Larsson-familjen blir uppvisningar, platta bilder där yta tycks viktigast.

Medan Carl Larsson presenterar, hans målningar är ofta avbildningar och utsnitt ur en ljus vardag, berättar Karin Broos en verklighet. För hos Broos finns en fortsättning. Hon visar en realistisk konst men öppnar samtidigt en dörr inåt. Bakom finns en värld bortom det sedda, där det är möjligt att lägga undan andra blickar, där det verkliga pågår.

Hennes bilder, med nästintill fotografisk skärpa, kräver eller lockar till mer än betraktandet. Hon skildrar en stund, ett ögonblick, en stämning som stannar kvar hos betraktaren. Och det är framför allt där som magin finns. Den som gör att jag vill sträcka fram handen och fysiskt känna på duken, kanske för att se efter var gränsen går mellan verklighet och tavla.

Medan Carl Larsson vill visa upp sin familj, framhäva den, vill Broos nå bortom det. Hon vill frammana någonting, kanske ett samtal.

Jessica Kempe, konstkritiker och konstföreläsare, har skrivit en mycket läsvärd text som är ett viktigt komplement till utställningen. Den finns i sin helhet i shoppen men återges delvis på väggarna som en slags vägledning mellan målningarna på Magasinet. I den menar Kempe, bland annat, att Carl Larsson speglar utåt, Karin Broos inåt.

I det finns också en intressant genusaspekt. Medan Carl Larsson vill visa upp sin familj, framhäva den, vill Broos nå bortom det. Hon vill frammana någonting, kanske ett samtal. Ofta fångar hennes bilder små förändringar i luften, skiftningen i stunden precis innan eller efter. Broos använder sin familj mer som ett sätt att fånga en stämning. Eller som hon själv uttrycker det i den intervjufilm som spelats in särskilt till utställningen:

- Jag vill visa på skiftningar i stämningar.

Det som också blir tydligt vid en vandring bland verken, och det är verkligen en gedigen utställning med många verk - helst hade jag velat stanna här hela dagen och bara gå omkring bland målningarna, se på dem om och om igen - är frånvaron av den manliga blicken. Till skillnad mot Carl Larssons Karin vid badkaret där hon står poserande med blid min, stillastående med blicken uppmärksamt riktad mot konstnären, är Karin Broos kvinnor i rörelse och äger sig själva och sin stund.

Broos bildvärld är kvinnornas och barnens värld. Visst finns männen, men de befinner sig, med mycket få undantag, utanför bilden. Det här är kvinnornas berättelser. Här ser vi stillheten en varm dag eller kväll vid bryggan, njutningen i att ligga i vattnet med ansiktet mot solen och bara vara. Stunder framför spegeln där kvinnor sminkar sig, rakar benen eller frånvarande plockar bland nagellack på sminkbordet. Stunder med barnet i vattenbrynet med skogen och ljuset som silar ner bland trädgrenarna som fond. Stunder i frihet och utanför den manliga blicken.

Kanske är det därför Broos bilder fångar och fascinerar mig så.

Lena de Veen