Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Starkt och smärtsamt om att förlora ett barn

"Det flygande barnet" på Orionteatern i Stockholm är en mycket stark teaterupplevelse.

Annons

Den som söker sig till Lars Rudolfssons föreställningar oavsett om det är på hemmascenen Orionteatern eller i annat sammanhang kan alltid förvänta sig att bli utmanad eller överraskad, Lars Rudolfssons iscensättningar liknar inga andra regissörers.

Roland Schimmelpfennigs Det flygande barnet, som hade sin urpremiär i Wien 2012, kan läsas som en moralitet över en tid där barn mera är en statussymbol eller något nödvändigt ont, som tar bort fokus från en alltmer pockande och distraherande omvärld. Barnets röst blandas med bruset från allt mer högljudda media och drunknar alltsom oftast – i Schimmelpfennigs pjäs med katastrofala följder.

Det flygande barnet utspelar sig under en sen novemberkväll i kyrkan där föräldrar och barn samlats för att fira St Martins dag med processioner och tända lyktor. I Orionteaterns tappning är Schimmelpfennigs pjäs ett mörkt poetiskt rekviem med brechtianska övertoner. Pjäsen erinrar om Stig Dagermans novell ”Att döda ett barn”, inget brottsligt uppsåt finns.

Mamman glömmer sitt barn för en blick av en förbipasserande man som väcker hennes åtrå. Barnet omkommer som en följd av distraktion från fadern/föraren som färdas om natten med släckta lyktor och i alltför hög fart, medan han i sina tankar är sysselsatt med miljöhot, nedhuggna regnskogar, partikelfysik och accelerande atomkärnor och ser i en mikrosekund ett förbivirvlande föremål och hör en otäck duns.

Det mest chockerande i ”Det flygande barnet” är att människorna liknar oss alla, en man och en kvinna mitt i livet, med samma brister och fel som vi själva.

Lars Rudolfsson har i sin iscensättning renodlat och skurit bort, av de ursprungliga sex återstår fyra, Kvinnan i den blå kjolen och Mannen, sångarna David Sandström och Mariam Wallentin samt saxofonisten Mats Gustafsson och hans band FIRE!

Det faktum att publiken förblir stående under hela föreställningen gör att föreställningen mest av allt liknar en mässa, där publiken är delaktig på samma sätt som en församling, här dånar också en autentisk kyrkklocka som en erinran om död och intighet.