Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Starkt om vår tids värsta mardröm

Terrorattacken i Stockholm den elfte december 2010 skapade rubriker över hela världen. En vecka efter bombattentatet skrev författaren och dramatikern Jonas Hassen Khemiri en krönika om händelsen och hur den på sätt och vis utmanade hans egen identitet.

Annons

Jag ringer mina bröderav Jonas Hassen Khemiri.Regi: Farnaz Arbabi.
Scenografi och kostym: York Landgraf.
I rollerna: Davood Tafvizian, Pablo Leiva Wenger, Gloria Tapia och Angelica Radvolt.
Riksteaterpremiär, Maximteatern Borlänge.

Han fann sig nämligen vara väldigt lik självmordsbombaren. Han var ju också uppväxt i Sverige men kunde i en främlings ögon också framstå som en möjlig terrorist. Omedelbart efter terrorattacken spred sig en osäkerhet i det befolkningstäta Stockholm.
Plötsligt blev många varse hur lätt vi människor kan förvandlas inför varandra. Vem är farlig respektive ofarlig? Hur enkla mekanismer slår till och snabbt delar upp människor efter hår-, ögon- och hudfärg, samt klädsel. Det är schablonerna om den andre som får fritt spelrum. Primitiva tankar tar över. Här föds rädslan som lätt kan förvandlas till hat och ur hatet väller våldet fram. Antingen i form av verbala snytingar, aggressiva invektiv eller rent bokstavligt i planlagt våld.

Jonas Hassen Khemiris text har nu vandrat från krönika och monologroman till teaterpjäs med urpremiär på Malmö Stadsteater i januari. Nu är den på turné genom landet via Riksteatern. Premiär häromkvällen i Borlänge.
Jag ringer mina bröder är en teaterupplevelse som kryper under huden. Regissören Farnaz Arbabis iscensättning upplevs både modern, kraftfull och suggestiv. Texten utgörs av telefonsamtal och är ett långt, vindlande flöde – inte helt lätt att greppa som enskild läsare. Här finns flera personer att hålla reda på. Texten far som tanken, fram och tillbaka, kors och tvärs. Men när texten får scenisk gestaltning blir den genast både tydligare och mer strukturerad.
De fyra skådespelarna befinner sig i ett kvadratiskt rum som påminner om en fängelsecell. Scenbelysningen bländar delvis publiken. Ljus-, musik- och ljudeffekter bankar fram en suggestiv stämning. Textens starka innehåll kommer närmare och borrar sig djupare nedåt. Davood Tafvizian i rollen som den berättande Amor gör ett övertygande personporträtt även om han halkar till på texten några gånger under premiär-kvällen. Gloria Tapia och Angelica Radvolt har flera viktiga biroller som under pjäsens gång fördjupar bilden av Amor.
Jonas Hassen Khemiris alter ego tappar fotfästet, glider iväg från verkligheten och låter paranoians kraft ta allt större plats. Han rusar omkring i city och blir till slut skärrad och skrämd av sin egen spegelbild. ”Han hade svart hår och en ovanligt stor ryggsäck och hans ansikte var täckt av en Palestinasjal.”

Hans nära vän Shavi, gestaltad av Pablo Leiva Wenger, gör också han en trovärdig rollkaraktär som den mycket kärleksfulla småbarnspappan som finner kärleken och meningen i det lilla livet som samtidigt kan
Det är här styrkan också finns i Jonas Hassen Khemiris manus. Med stor psykologisk skärpa skapar han levande och blodfulla karaktärer. Budskapet går inte att ta miste på. Se upp därute så ni inte går vilse i fientliga labyrinter. Var hamnar vi om det är vårt yttre skal som bestämmer bilden av varandra? Just nu jagas papperslösa i tunnelbanan. Här räcker det med ett utländskt utseende för att stoppas av polis.

Och vad händer nästa gång när det smäller? Vi vet att 11-septemberattackerna i USA var början på ett nytt krig. Många oskyldiga människor i Afghanistan och Irak utsattes för en kollektiv bestraffning. Nu är många av dem här. På nytt måste vi lära av varandra. Att kärlek är större än hat. Att fred är bättre än krig.
Jag ringer mina bröder är en föredömligt kort pjäs på cirka 80 minuter. Den får ändå det mesta sagt i det som har blivit något av samtidens största mardröm. Vi måste hålla tillbaka såväl nationalistiska som religiösa extremister. Tillsammans utgör de det största hotet mot demokratin och mänskliga fri- och rättigheter.

Ulf Lundén