Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Stefan Sundström ny krönikör i DD

Stefan Sundström blir ny krönikör i DD. Här tillsammans med kulturredaktör Ulf Lundén. 




Han står vid vägen och vinkar glatt. Jag bromsar in och svänger till vänster. Han hoppar in i bilen och vi rullar sakta fram på en slingrande skogsväg. Stefan Sundström är i sitt sommarviste någonstans i södra Dalarna, i väglöst land, där granskogen ligger tät, mörk och med vemodsklangen sjungande genom trädstammarna.
Under våren genomförde han en konserthusturné inför en sittande och stillsam publik. Tja, tiden går. Vi blir alla äldre och den forna rebelliska yran är inte längre vad den en gång var. Stefan oroade sig för om han förlorat halva sin publik, den där mer skräniga sorten. Men lugn allesammans. Så farligt är det inte. Kvällen före vårt möte uppträdde han i Karlstad på Café August.
– Där var alla på plats igen, säger han och brister ut i ett smittande och förlösande skratt.

Vi hör bägge två hemma i en helt annan tid. Vi är generationskamrater med ett gemensamt öra och sinne för en annan och bättre värld. Vi är barn av ett svunnet välfärdssamhälle där föräldrarna döpte sina söner till Uffe, Steffe, Leffe, Janne, Conny, Johnny och Bosse.
Då var framtiden inget man skrämde barnen till tystnad med eller för den skull krävde rättning i leden. Nu snackas det om att skapa en ny generation som är vattenkammad och anställningsbara. Ja, kraven kommer både från höger till vänster. Kreativa drömmar utan särskild orsak hör inte längre hemma här.
Vi som föddes på 1950- 60-talen gjorde revolt. Den spontana ungdomskulturen hade ännu inte blivit införlivad i kapitalet eller blivit en del av kommersialismen redan när den föddes. Vad som drev oss framåt var på sätt och vis den oskyldiga leken, att skriva, sjunga eller starta rockband. Det fanns frikostiga studieförbund, livaktiga ungdomsförbund, fritidsgårdar, hyggliga fritidsledare och välmenande kommunpolitiker som ännu hade pengar i fickorna.

Plötsligt blev vi farsor och var tvungna att försörja oss på något sätt. Det gick fort. Så även för Stefan. Han och Karin Renberg har, precis som jag och Agneta, varit ett par i cirka 30 år. Även de är numera morföräldrar. Tiden är alltid knapp för oss alla, mitt i den stora och eviga rymden. Snart är det någon annan som rensar ogräset i vårt trädgårdsland.
Stefan har varit en av dem som sjungit där i bakgrunden genom decennier av lycka och leda, den som skapat ett levande soundtrack i vårt eget liv. Jag har sett honom stå på scen otaliga gånger. Ibland ensam med en gitarr, andra gånger med ett ösigt rockband som stöd.
Han är den artist som på sitt eget originella sätt tagit med sig husgudarna/visdiktarna Cornelis Vreeswijk och Allan Edwall in i vår egen samtid. Jag vet att han också berör de unga. Hans låtar handlar om allmänmänskliga erfarenheter, samhällets orättvisor och med en tydlig solidaritet med de utsatta och svaga.
Han har ett alldeles eget personligt uttryck, något som också blänker till i hans krönikor. Det finns en ton av impressionism i skrivandet, något lekfullt och drömmande. Det kommer DD:s läsare av kultursidorna att bli varse.

Vi parkerar och går ut ur bilen. Stefan tar befälet. Han kliver före med sina gröna gummistövlar. Stigen är knappt synlig genom lingonriset. Den grå timmerstugan ligger ensligt beläget vid en tjärn mitt i skogen. Den ligger där stilla och spegelblank som ett svart magiskt öga. Det är hit hans dalarötter sträcker sig. Stugan byggdes av hans farsa. Spåren efter honom finns överallt – inte minst vid vedstapeln. Där har fadern nogsamt ristat in årtal och datum. Han var en brukets man som växte upp i Vikmanshyttan. Stefans farfar Axel Sundström var en av dem som startade Metalls avdelning för mer än 100 år sedan. Stefan vistades som barn i just Vikmanshyttan. Här fanns två ogifta fastrar, båda var skollärare.
– Min relation till Dalarna var på den tiden mer tvångsmässig. Det var hit vi åkte på sommarloven. Vi badade och fiskade. Dalarna var landet. Men det där med Dan Andersson och melankolin kom senare i mitt liv. Det fanns inte i min barndom. Farsan drog tidigt till Stockholm men han längtade alltid tillbaka till Dalarna, skogen och tjärnarna. Så var det. Jag gillar också landsorten, det som kallas för periferi men som egentligen borde vara centrum. Göran Greiders Fucking Sverige var en mycket viktigt bok för mig. I mina kommande krönikor kommer jag att delvis utgå från Dalarna och min farsas bakgrund. Det finns en stor konflikt mellan den moderna stora urbana Innerstaden, kontra förorterna och övriga Sverige. Mediernas skildringar av förorterna kan ju inte bara utgöras av ett slags krigsskildringar.

Stefan oroar sig för vad som kan hända om medelklassen plötsligt inte har råd med sina stora privata lån. Vad kommer då att hända i en tid där den rasistiska och främlingsfientliga retoriken ständigt finns i luften?
– Vi lever i en känsla av förkrigsstämningar så som det var under 1930-talet. Då var det judarna som utpekades som syndabockar. Nu är det muslimerna. Det var lika befängda påståenden då som nu.
Han skissar på en bok med arbetsnamnet Stefans lilla norska resa i Nordnorge. Texterna är både påhittade och biografiska, människor, livserfarenheter och händelser i en gemensam hopkokad brygd. Han har skrivit noveller, små berättelser och även essäer. Stefan har även försökt sig på längre prosastycken.
– Men jag sade just till Karin att jag tror jag skippar prosaskrivandet i fortsättningen. Jag har heller ingen lust att skriva modern orimmad lyrik. Det är inte min stil.
Vi sätter oss på verandan. Jag har ryggen mot den svarta tjärnen. Där simmar tusenbröderna men även gäddorna. En blev fångad i går. Gäddhuvudet ligger på marken, ett stenkast från där vi sitter. Annars gillar Stefan hårdstekt abborre. Han slukar den rakt upp och ned, med fena och ryggben. Det står Rödtjut på hans tröja. Jag väntar med att fråga varför. Han bjuder på löskokt ägg, grönsallad och kaffe.

Skrivandet har med åren blivit allt centralare i Stefans liv. Han har varit krönikör i tidningen ETC i mer än ett decennium.
– Jag skriver mer regelbundet och läser mycket om historia och politik.
Han berättar samtidigt att det är svårare att hitta lusten till musiken.
– Jag spelar nästan aldrig gitarr för nöjes skull längre. Det har över huvud taget blivit svårare att leva på musiken i dag.
Stefan vill inte uppfattas som gnällig men så som musikbranschen har utvecklats och förändrats så vill han ha allt mindre med den att göra.
– Jag gillar att stå på scen och uppträda för min publik som oftast består av väldigt snälla människor. Däremot gillar jag inte kravet om att vi alla skall vara våra egna kulturentreprenörer. Att jag måste vara en produkt, ett säljande varumärke. Det dödar kreativiteten. Det märks också i dagens superkommersiella musik, tycker jag.
Han har genom hela sin karriär brottats med den till synes olösliga konflikten mellan den egna individualiteten kontra det kollektiva tänkandet.
– Jag har alltid velat ha ett eget band. Men jag blev soloartist.

Vad betyder då rödtjutet och den skäggige mannen på tröjan? Tja, det är en sorts marknadsanpassning trots allt. Stefan är sin egen i dag med eget oberoende förlag. Det heter kort och gott Rödtjut.
– Loggan på bilden är Bengtson, en polare och roddare till mig. Han passar utmärkt i sammanhanget, säger Stefan och garvar på nytt.
Med samma drömmar om lika delar anarki, humor, glimten i ögat och progressivt tänkande i blodet hälsar jag härmed Stefan välkommen till DD:s kulturspalter. En krönika i månaden lyder uppgörelsen oss emellan.

Ulf Lundén
ulf.lunden@daladem.se