Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stillastående pjäs om matematikgeni

Det var med stora förväntningar som undertecknad bänkade sig för att se den prisbelönta pjäsen Bevis av David Auburn i uppsättning av Teater C, en fri teatergrupp från Uppsala. Nu kom tyvärr förväntningarna på skam.

Annons

Recension
Bevis
av David Auburnproducerat av Teater CRegi: EnsemblenI rollerna: Jurgen Andersson, Andrea Geurtsen, Mats Tielman Lindberg, EvaMaria OrlaLudvika, Avenyteatern.

Bevis handlar bland annat om nära relationer och hur vi påverkas av dessa. Catherine (Andrea Geurtsen) har vårdat sin mentalsjuka fader Robert (Jurgen Andersson) i flera år och gett upp sina egna studier, sitt eget liv. Han är ett gammalt matematikgeni som erövrade världen i redan unga år.
Dramat har ytterligare två karaktärer, faderns forne student och matematiknörd Harold (Mats Tielman Lindberg) och Catherines syster Claire med man och karriär i New York.

Spelet börjar när fadern avlidit. Nu väntar begravning. Alla samlas i huset i Chicago där Catherine bott tillsammans med sin galne far. Harold har fått tillträde till huset och går igenom Roberts alla anteckningsböcker. Han kommer att hitta något mycket revolutionerande och stort inom matematikens område. Men vem är det som egentligen räknat fram det?
I slutet av första akten släpper Catherine den stora bomben. Det är hon, inte fadern, som ligger bakom uträkningarna. Men stämmer detta verkligen? Det omkullkastar systerns syn på Catherine som hon snarare ser lika hjälplös som fadern än ett matematiskt snille.

Bevis är en tämligen traditionell pjäs som ställer mycket höga krav på skådespeleriet eftersom det mesta står stilla, den minimalistiska scenografin gör heller inget väsen av sig, spänningen består i det kraftfält som skall uppstå mellan aktörerna.
För regin svarar hela ensemblen vilket inte har varit gynnsamt för den här föreställningen. Det hade krävt någon med både mod och pondus, någon med större distanserad blick som hade kunnat vägleda några av rollkaraktärerna till en något mer fördjupad gestaltning.
Andrea Geurtsen kämpar tappert med sin huvudrollskaraktär. Ibland uppstår en stark närvaro, andra gånger famlar hon förgäves. Den stora scenen gör inte saken lättare. På nytt måste jag konstatera att konventionella dramer av det här slaget skulle göra sig bättre i en mindre lokal. Arrangörerna borde hitta lämpligare alternativ. Den ende som riktigt når fram är Jurgen Andersson som gör en mycket trovärdig rolltolkning av den mentalsjuke Robert.

Ulf Lundén
ulf.lunden@daladem.se