Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Storslagen lyrik av Marie Silkeberg

Marie Silkebergs poesi är storslagen. I den nya diktsamlingen "Atlantis" skapar hon en intensiv närvarokänsla.

Annons

I ett brev den 28 oktober 1959 skrev poeten Nelly Sachs till sin brevvän och litterära vän Paul Celan att det löper en meridian av smärta mellan Stockholm och Paris. De båda poeternas brevväxling är sannerligen något av det mest gripande en kan läsa i den genren.

Smärtans meridian är något som kommer till mig under läsningen av Marie Silkebergs nya diktsamling ”Atlantis”. I dikten ”Nollmeridianen” skriver hon;

”Här ligger den verkliga, orubbliga skillnaden mellan latitud och longitud,/ utöver den ytliga olikhet som ett barn kan se: nollparallellen är fastlagd av / naturens lagar, nollmeridianen flyttar sig likt tidens sand.” Nollmeridianen är utgångspunkten för tidsförskjutningarna och i de perspektivförskjutningar som är grunden för Silkebergs Atlantis.

I denna storslagna text rör sig ett jag och ett du i det förflutna, i ett Atlantis som kanske är en levande kärleksrelation som rutschat utför kontinentalsockeln och försvunnit i djupet, men ändå är lika närvarande i jagets textuella tid som under tiden den pågick. Allt utspelar sig i presens, ett sorts historiskt presens, som skapar en intensiv närvarokänsla och som förstärker tanken av att vara en del av ”tidens sand” som också rinner genom timglaset.

Och om nollmeridianens tidlösa position i det koloniala Storbritannien blir livlinan mellan de båda älskande, blir samtidigt latituden en tidslinje av ett annat slag

”När en kabel nådde Reciefes stränder i/Brasilien, kom Kejsar Pedro II ner till stranden för att bevittna ankomsten/ av den europeiska tiden. Tid synkroniserad med klotets nollpunkt, det kungliga observatoriet i Greenwich.”

På ett annat plan är det resor genom resterna av den värld som kanske kan kännetecknas av den moderna världsordningens sammanbrott. Historien tog inte slut efter 1989, som hävdades av enstaka nyliberala tänkare. Kapitalismen segrade inte slutgiltigt, utan istället inleddes en fas i världshistorien som i samtidens bleka ljus kanske framstår mest som den slutgiltiga förstörelsen av den europeiska upplysningens idéer, mänskliga rättigheter, demokrati och drömmen om en rättvisare värld. Ett annat Atlantis kanske, vars ruiner skymtar fram i brottstycken i en medialiserad värld där sanningen nått den totala relativiseringen och blivit en sorts vara som andra, att fritt köpa och sälja på en marknad utan botten.

I hela denna så vackra och samtidigt skarpa poetiska text finns, vad jag kan se, inte en enda metafor. Det är en sorts prosadiktning som frigör sig från alla eventuella konventioner men som samtidigt skapar just den obestämbara distans som är ett av den poetiska textens kanske starkaste kännetecken. Längtan efter ett bortom, efter det som försvann, men som fortsätter sitt envisa liv i minnets sjunkna salar på havets botten.

De olika tidlösa resorna genom världen går till Beyoglu / Cizre, Saint-Ouen / Stalingrad, Trastevere / Karoo, Abu Dhabi / Rub ál-Khali och flera andra platser, men återkommer gör ofta jaget till istanbul, uppbrott till ljudet av vrålande flygplan på en stekhet flygplats, duet i Nigeria, eller som det magnifika slutet vid Cape Point, där Atlanten och Indiska Oceanen möts.

”Skolbarnen går igen uppför backen. / Staden vaknar. / Bilarna. Tutandet. / The brutal Atlantic trade. / Sirenerna. / De smäckra fåglarna syns I dagsljuset. / Med långa stjärtfjärdrar. En gul fjäder i dem. / Solens strålar i gräset utanför fönstret. / I’m waiting säger han i trappan.”

”Atlantis” måste vara en av de senaste årens tyngsta diktsamlingar och det vill inte säga lite, med tanke på vilka andra intressanta författare som publicerat lyrik de senaste två åren; Ann Jäderlund, Lars Norén, Katarina Frostenson, Kristian Lundberg, Karin Brygger, Gabriel Itkes-Sznap, Anna Hallberg, Jenny Tunedal och många fler. Lite oväntat visar den svenska lyriken vara väldigt stark just nu. Marie Silkeberg befäster sin plats i dess centrum.

LÄS MER KULTUR