Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Storstäderna ockuperar framtiden!

Annons

Samhällsdebatt I måndags fick vi tidningsläsare utanför Stockholm ta del av två mycket provocerande budskap. Dels ett från regeringen om en storsatsning på Stockholmsregionen (på DN Debatt) och dels ett uttalande av Swedbank (i SvD) om att man kväver landets tillväxt genom att inte bygga fler bostäder i huvudstan.

I båda fallen basuneras budskapen ut utan sidoblickar och med endimensionella perspektiv på ekonomisk tillväxt, regional balans, välfärdsutveckling samt framtidsinvesteringar. Regeringens storstadsgåva går ut på att bygga 78000 nya lägenheter och fyra nya tunnelbanelänkar med nio nya stationer. ’

Redan nu diskuterar regeringens utredare en andra utbyggnadsetapp för åtskilliga miljarder. Stockholms Handelskammare vill helst bygga 200.000 nya lägenheter. Aptiten har inga gränser. Vi kan ta för givet att skattebetalarna i hela landet får vara med på en stor del av den samlade notan. Därför är denna fråga inte en specifik stockholmsfråga utan en nationell investerings- och fördelningsfråga.

Man kan givetvis se denna gigantiska satsning på flera olika sätt. Bostadsbristen är akut (i likhet med läget i hälften av landets kommuner), främst för vanligt folk med tyngdpunkt på bostadslösa ungdomar och unga familjer, och det låga byggandet är för dem som redan etablerats i regionen högst problematiskt. Företagens kraftiga utbyggnad av kvalificerade jobb i nästan enbart den största kommunen skapar på kort sikt svårigheter att få tag på rätt medarbetare tack vare bostadsläget. De svällande trafikströmmarna med trafikinfarkter på flera billeder måste naturligtvis få en lösning men frågan är vilken? Här handlar det om kvaliteten och bredden på makthavarnas framtidsperspektiv.

Samtidigt som man löser akuta problem i en region med uppenbar och kostsam växtverk måste man sätta in lösningar och investeringar i tung infrastruktur i ett större nationellt perspektiv. Vi har som alltid mycket begränsade resurser för allt vi vill åstadkomma. Satsar vi mycket stora resurser i en enda region blir det mindre åt alla andra.

Man kan därför exempelvis ställa satsningen på 26 miljarder på nya tunnelbanor i Stockholm mot de tre miljarder det skulle kosta att få en säker och snabb järnväg mellan Mora/Falun och Stockholm. I detta fall har inte ens staten råd med att hålla gjorda överenskommelser utan sviker en överenskommelse och tar tillbaka cirka 600 utlovade miljoner för att få dalabanan i anständigt skick. De två miljarder som krävs för att återskapa hela Inlandsbanan mellan Gällivare och Kristinehamn och få det stora inlandsområdet att kunna utveckla befintliga och nya näringar handlar i praktiken om felräkningspengar för den nya tunnelbanesatsningen.

Åter till bostadspolitiken och byggandet i Stockholmsregionen. Tack vare regeringens förändrade bostadspolitik från 2006 med slopade bostadssubventioner till framförallt hyreshus och en omfattande utförsäljning av allmännyttans hyresbostäder till bostadsrätter har man skapat flera påtagliga negativa effekter i storstäderna – främst Stockholm:

· Bristen på hyresbostäder har skapat stora köer och kaos för ungdomars boende

Priserna på bostadsrätter är gigantiska samtidigt som hyrorna i hyreshus höjts kraftigt

Segregationen har skjutit fart på ett sätt som vi inte tidigare skådat i Sverige

Monopoliseringen av bostadsproduktion och byggmateriel har ökat påtagligt

En företagsledd utbyggnad på bekostnad av medborgarnas inflytande och intressen.

Enbart utbyggnaden av tunnelbanorna kommer således att kosta c:a 26 miljarder och med erfarenhet från andra stora infrastrukturprojekt blir den slutliga kostnaden med säkerhet dubbelt så stor. Det i praktiken påbörjade byggandet av Förbifart Stockholm, som ursprungligen beräknades kosta 25 miljarder, kan enligt färska beräkningar få en slutnota på mellan 60-70 miljarder finansieringskostnaderna inräknade.

I måndagens artikel ser regeringsföreträdarna med tydlig stolthet dessa satsningar som …den största i modern tid och att de nya bostäderna …motsvarar nästan ett helt nytt Uppsala. Man säger vidare att i regionen …skapas en stor del av landets tillväxt och värden som kommer hela Sverige till nytta. Talespersonerna för regeringen accepterar utan en kritisk analys att Stockholmsregionen kommer att växa med en halv miljon invånare fram till 2030 trots att detta skulle få stora nationella fördelningseffekter.

Så talar och handlar regeringens makthavare i sina begränsade perspektiv i jakten på att få stockholmarnas röster nästa år. Med sina formuleringar i den aktuella skrivningen har regeringen helt övertagit de krav och framtidsvisioner som Stockholms Handelskammare med jämna mellanrum kablar ut över de nationella medierna.

För cirka 40 år sedan deltog jag och många andra då unga kvinnor och män i debatten kring Regionplan 70 för Stockholmsregionens fortsatta utbyggnad. Då var den unga generationen även i storstaden kritisk till de storvulna planerna på att expandera regionen utifrån storföretagens intressen. Det stora upproret mot framtidsplanerna som även gällde bristen på rättmätiga investeringar i bruksorter och landsbygd landet över manifesterades bland annat i de kraftiga protesterna kring den föreslagna tunnelbanestationen mitt i Kungsträdgården. Stockholms unga ville behålla de hotade almarna och den gröna plätten mitt in staden.

Idag lär det inte bli någon uppståndelse kring tunnelbanans nya stationer eller de stora miljardbeloppen i huvudstadsregionen. Nu ersätts säkert dåtidens protester med starka applåder av de köande och hopträngda medborgarna. Att ungdomar utan fast bostad och jobb inte aktivt ställer upp för andra regioner kan man dock ha viss förståelse för. De tillhör ju knappast de privilegierade i det snabbt växande nationella gökboet. Om storstädernas och främst Stockholmsregionens allmänna expansion och anspråk på nästan alla tillgängliga utvecklingsresurser förstärks kommer detta att få stora följder för landet i övrigt. Vi har redan kunnat notera:

Att staten inte längre utlokaliserar statliga kvalificerade jobb från Stockholm

Att vägar, järnvägar, bredband och annan infrastruktur förfaller i kvalitet och omfattning på landbygden

Att den statliga servicen till företag och hushåll snart är helt borta i flertalet regioner

Att det statliga skatteutjämningsbidraget ständigt försämras för landsbygden

Att de nya statliga högskolorna dras ned i kvalitet och forskningsresurser

När regeringen motiverar ännu större satsningar i huvudstadsregionen med att Stockholm är landets tillväxtmotor glömmer man att det finns många olika och lika viktiga tillväxtmotorer i övriga Sverige från Kiruna och Pajala i norr till Karlshamn och Ystad i söder. Att brandskatta övriga Sverige på grundläggande resurser kan tvärtom minska både ekonomisk tillväxt och befolkningens välfärd.

Den nuvarande politiken inom stat och storföretag medför att regionerna utanför storstäderna mister sin välutbildade arbetskraft och inte kan behålla eller få tillbaka välutbildade ungdomar. De nya gruvorna saknar redan viss kvalificerad personal i likhet med många spetsteknologiföretag i bruksorterna inom stål- och skogsindustrin. Tillväxten av de gröna jobben i landsorten hämmas av brist på kvalificerad forskning, undermålig infrastruktur, välutbildad arbetskraft och tillgång till kapital.

Samtidigt som denna endimensionella politik utarmar flertalet regioner och lägger hinder för deras utveckling blir välfärdssituationen för en stor del av befolkningen i storstäderna rent utav negativ. Visserligen finns där jobb för de välutbildade men expansionen leder också till att biltrafikens utsläpp hotar människors hälsa, till att viktiga grönytor bebyggs med kontor och bostäder och att bostadspriser och hyror når orimliga nivåer.

Den kraftiga expansionen leder till ekonomiska svårigheter för många hushåll och de allt längre köerna på allt fler områden och den tilltagande stressen hotar att försämra folkhälsan. Det höga priset för koncentrations-och centraliseringspolitiken märks således hos både landsbygds- och storstadsbefolkningen. Frågan om denna utveckling är samhällsekonomiskt lönsam ställs inte längre av de centrala makthavarna.

Samma dag som regeringens partiledare publicerar sina förslag om att samla våra framtidsresurser på en enda plats återges i SvD en analys av Swedbank – banken som mest av alla storbanker har övergett landsbygden under 2000-talet – som säger att bristen på bostäder i Stockholm …kostar Sveriges ekonomi 21 miljarder per år i genomsnitt under de närmaste 20 åren. Slutsatsen blir följdriktigt att det måste byggas enormt många fler bostäder – i Stockholm!

Inte för ett ögonblick förs ett resonemang:

Om att kostnaderna för expansionen i form av miljö- och trängselkostnader och kostnader för t.ex. dräneringen av landsbygden måste dras ifrån de angivna uteblivna intäkterna i storstan

Om att företagens hämmade expansion i Stockholm skulle kunna kompenseras via jobb i andra landsdelar, bl.a. underlättat av bredbandsutbyggnaden

Om att de många högteknologiska företagen utanför Stockholm får svårt att rekrytera kvalificerad arbetskraft p.g.a. dålig infrastruktur och brist på bostäder

Samt om det är socialt önskvärt och nationellt försvarbart att skapa ett svenskt Canada med rovdjur som dominerar i norr medan folket trängs på små ytor i söder.

Jag är helt övertygad om att både storstadsbefolkningen och de 2-3 miljoner invånare som bor i skilda landsbygdsdistrikt i hela landet är överens om att vi behöver en regionalt balanserad utveckling.

Få storstadsbor vill se att lands­bygden raseras och slutar att fungera. Storstad och landsbygd är starkt beroende av varandra. Tråkigt att denna sanning inte finns i maktens topp!



Så talar och handlar ­regeringens makthavare i sina begränsade perspektiv i jakten på att få stockholmarnas röster nästa år

Ronny Svensson