Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stryp inte tillgången till lättläst litteratur!

Den 19 december publicerade DD ett upprop undertecknat av ett antal av mina författarkollegor. Det handlade om Lättlästutredningen och den omorganisation av verksamheten som föreslagits.
Tyvärr saknas en bakgrund till ämnet, vilket får det hela att framstå som ännu en nedskärning och därmed ett angrepp på de svagaste läsarna.

Annons

Idag produceras ungefär 150 lättlästa titlar per år i vårt land.
Av dessa står ll-förlaget för cirka 25.
Förlagens utgivning sker på den kommersiella marknadens villkor, men ll-förlaget tilldelas statliga medel.
Ursprungligen baserades detta stöd på att inget kommersiellt förlag hade intresse, eller ekonomiska möjligheter, att förlägga litteratur till en så liten målgrupp som de med lindrig utvecklingsstörning. Men förlagsverksamhet gynnas av bred utgivning. Idag talar Centrum för lättläst om en målgrupp bestående av så många som 25 procent av Sveriges befolkning.

Här uppstår ett problem. Målgruppernas behov (de som ingår i de 25 procenten) skiljer sig åt. Den som har svårt med abstraktionsförmågan behöver ofta en förenkling av innehållet, den som har dyslexi behöver en lösning som gör det möjligt att förstå det komplexa i texten, den som saknar kulturell läsmiljö och intresse behöver motivation och en viss utmaning i texten för att bli läsare, och den som har ett annat modersmål kan vara hjälpt av texter där man utnyttjar ord från de stora gemensamma språken latin och grekiska.

Här saknas idag mycket kunskap, delvis för att statens medel gått till att producera och marknadsföra lättläst.
Därmed stimuleras inte debatten och problematiseringen av frågan, hur man skapar tillgänglig information och litteratur. De som producerar och marknadsför har istället behov av att kunna sälja in ett koncept till en så bred målgrupp som möjligt.
Stiftelsen Centrum för Lättläst, som driver ll-förlaget, tidningen 8-sidor, och lättlästtjänsten, får också statliga medel för att marknadsföra lättläst.
Pengarna går inte till att marknadsföra området lättläst, eller tillgänglig information och litteratur, utan till att sprida de egna produkterna, vilket marknadsavdelningen gör mycket professionellt, i konkurrens med övriga aktörer.

Själv är jag ingen förespråkare av privatisering i sig, men här uppstår ett problem som troligen gör att lättlästa böcker på den kommersiella marknaden har svårare att utvecklas. Det är i alla fall vad jag uppfattat från övriga förläggare på området lättläst. Är det så, då missgynnas de svagaste läsarna.
Ännu en aspekt är att den ena rapporten efter den andra konstaterat att så kallat lättläst inte alltid är lätt att läsa.

Dyslexiförbundet FMLS drev ett treårigt projekt i början av 2000-talet där jag i egenskap av projektledare samlade forskare och verksamma från olika områden, inklusive anställda på Centrum för Lättläst för att problematisera konceptet Lättläst, som har sina rötter i en språksyn från 1960-talet.
Vi ville komma åt skillnader och likheter mellan behoven hos personer med utvecklingsstörning, dyslexi, annan etnisk bakgrund och så vidare. Mycket av resultatet finns idag på portalen fungerandemedier.se
2006 visade en studie av företaget FunkaNu att lättläst på webben inte fungerade som det var tänkt.
I projektet Begriplig samhällsinformation några år senare kunde Afasiförbundet, i samverkan med Dyslexiförbundet FMLS, FUB – för barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning och andra funktionshinderorganisationer, konstatera att text kanske inte är det bästa sättet att kommunicera samhällsinformation till personer som har svårt med just text.
Studien gjordes genom att erbjuda budskap i olika former – som originaltext, klarspråkstext, lättläst text, bild, film, och animation.

Resultatet skilde sig beroende på vilken typ av lässvårigheter mottagaren hade, men lättläst var inte något självklart alternativ för någon. Våren 2013 kom så Camilla Forsbergs avhandling Svårt att begripa lättlästa myndighetstexter i vilken hon analyserat lättlästa texter hos sex olika myndigheter.
På Malmö högskolas webb konstaterar hon: Myndigheter tror att enbart genom att språket görs enklare så förstår alla.
Men, används alla förenklade drag som kortare meningar, vardagligare ord och inga passivkonstruktioner följer man visserligen råden för hur lättlästa texter ska se ut.
Ändå blir det svårare då sammanhangen försvinner.

Information på webben gör det möjligt att erbjuda mottagaren olika presentationsformer. Ofta kombinationer av text, film, diagram, ljud och så vidare. Men det behövs mer kunskap och kompetens om detta och på grund av den rådande organisationsformen, där statligt stöd går till en stiftelse som driver affärsdrivande verksamhet, har det varit mycket svårt att omsätta forskning och målgruppernas behov i verksamheten.
Parallellt med detta har Myndigheten för Tillgängliga Medier, MTM. som tidigare hette Talboks och Punktskriftsbiblioteket, utvecklat Daisyformatet. Ett ljudboksformat för talböcker.
Ett format som idag är internationell standard och på väg in i standarden för vanliga kommersiella ljudböcker.
Myndigheten ansvarar för 100 000 inlästa böcker, sedan en tid ligger där även ansvaret för alla taltidningar – alltså inlästa dagstidningar. Man har en avdelning för punktskriftsböcker och taktila böcker, samt anpassad kurslitteratur för studenter. Man arbetar idag även med teckenspråklig information.

Lättlästutredningen och Myndigheten för tillgängliga medier Lättlästutredningen, som är ute på remiss fram till den 10 januari föreslår att Centrum för Lättläst slås samman med MTM, att ett kunskapscentrum kring lättläst skapas på myndigheten med det utvecklade textbegreppet som grund. Utredarens tanke är att centret ska ägna sig åt språket för dem som har som svårast.
MTM har i sitt remissvar sagt att de gärna integrerar Centrum för lättläst i myndighetens verksamhet.
Att kunskapscentret i så fall borde utveckla kunskapen på hela området tillgänglig kommunikation, med ett speciellt ansvar för dem som har som svårast att läsa.

Ll-förlaget blir då en del av MTM med uppdrag att främst producera böcker för de svagaste läsarna. Alltså den litteratur som har svårt att bära sina egna kostnader, eller som av andra anledningar inte produceras.

Tidningen 8-sidor är en nyhetstidning. För att den ska kunna behålla sin journalistiska frihet tänker sig MTM ett riktat anslag för att upphandla tjänsten av tidningsredaktionen.
Eller att tidningen får ett riktat presstöd.
På så sätt styr inte myndigheten över dess innehåll. Men eftersom tidningar idag har det tufft är MTM:s kunnande om teknikutvecklingen en styrka för 8-sidors överlevnad.

Fördelen med att en myndighet har ansvar för medborgarnas tillgång till litteratur, nyheter och samhällsinformation är att myndigheter kan påverkas i en demokratisk ordning.
Bland annat genom det brukarråd som nu föreslås.

Myndigheten har också kraft att arbeta med svensk och internationell standardisering. De har i förlängningen en helt annan möjlighet att påverka andra myndigheter att göra sin information tillgänglig för alla medborgare.
De har, liksom Centrum för lättläst, väl utvecklade kontakter med både bibliotek och skolor – de som köper huvudparten av den lättlästa litteraturen.

Myndigheten kan också, som en samlande aktör, lyfta hela området lättbegriplig litteratur, nyheter och samhällsinformation – inte bara stiftelsens produkter.
Jag instämmer alltså i slutklämmen på ert upprop Stryp inte tillgången till lättläst litteratur som är till gagn för de svagaste läsarna!

Torbjörn Lundgren
Författare
Medlem i styrelsen för Centrum för lättläst
Dyslexiförbundets företrädare i MTM:s råd
och sakkunnig i Lättlästutredningen

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel