Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Svart på vitt om svensk barnfattigdom

Forskaren Stina Fernqvist har hittat barnen som Janne Josefsson inte fann i sitt reportage om svensk barnfattigdom i Uppdrag Granskning. Stina Fernqvist nya doktorsavhandling borde sättas i händerna på beslutsfattare, menar Jessica Mjöberg, universitetslektor i sociologi vid Högskolan Dalarna.

Annons

Trots att Sveriges världsberömda välfärdssystem är under nedmontering så är vårt land fortfarande en välfärdsstat. Det finns ännu ett statligt och kommunalt trygghetssystem som säkerställer att ingen medborgare ska stå utan mat på bordet eller kläder för aktuellt väder.
Det gamla Fattigsverige står inte längre att finna. Inte minst Janne Josefssons nyliga naiva journalistiska försök att söka efter fattiga barn med trasiga kläder och utmärglade kroppar har gjort oss uppmärksamma på detta. Trots sitt klumpiga grepp öppnade Josefsson mångas av våra ögon och öron för frågan om barnfattigdom i dagens Sverige.

Det är bra att denna debatt återigen blossar upp. För visst finns det fattiga barn i Sverige. Stina Fern-qvist, forskare vid Uppsala universitet, har träffat några av dem. Den 1 februari försvarade Fernqvist med framgång sin doktorsavhandling, En erfarenhet rikare? En kvalitativ studie av barns strategier och barnfattigdomens villkor i välfärdsstaten, som bygger på intervjuer med barn som lever i fattiga familjer.
Med barnens egna röster som bas utgör Fern-qvists avhandling ett viktigt bidrag till den pågående debatten om barnfattigdomens förekomst i dagens Sverige. Till skillnad från den mediala debatten så är det i ”En erfarenhet rikare?” varken tal om något tyckande, klander eller någon medömkan. Här finner vi istället den sakliga och neutrala forskarens redogörelse för barns egna erfarenheter av att leva ett liv i fattigdom.

Fokus ligger på barnens erfarenheter och uppfattningar om ekonomi och ekonomisk knapphet, på möjliga och faktiska sociala förhållningssätt gentemot familjemedlemmar, kamrater och omgivande samhälle, samt på strategier för att i olika livssituationer hantera den ekonomiska knappheten.
Janne Josefsson hittade som bekant inga fattiga barn. Hur kom det sig att Fernqvist gjorde det? Genom att utgå från den officiella definitionen av fattigdom, vilken är att leva på försörjningsstöd eller motsvarande låga inkomstnivå, utgick Fern-qvist från domar från länsrätten i vilka familjer överklagat beslut om nekat försörjningsstöd.
Utifrån dessa fick hon kontakt med 17 barn vilka hon intervjuar om pengars betydelse och användning, vart barnen vänder sig om de behöver pengar och på vilka sätt de kan känna sig begränsade men också eventuellt befriade av att ha dåligt med pengar. Hon samtalar med dem om hur man kan se på någon att den har pengar eller inte, om hur man blir bemött och behandlad av andra barn, skolpersonal och vuxna om man har ont om pengar, och om hur man själv mår och upplever att sin resterande familj mår av att ha ont om pengar.
Mycket av intervjuerna kretsar kring hur barnen själva ”positionerar” sig själva i relation till sina familjemedlemmar, kompisar, lärare och andra i det omgivande samhället. Intervjuerna analyseras med hjälp av sociologiska teorier i vilka barn förstås som aktörer i en social situation och struktur vilken barnet aktivt förhåller sig till.

Barnen förstås därmed inte framförallt som familjemedlemmar utan som självständiga individer i relation till olika sociala ramar inom vilka de kan göra motstånd eller vara följsamma, och vars struktur påverkar dem men som de själva också påverkar. Framförallt i artiklarna Barns strategier och ekonomisk utsatthet: Knappa resurser som utgångspunkt för en förhandling av positionerna i familjen och Joining in on different terms – dealing with poverty in school and among peers framträder barnens sätt att hantera och uppleva den ekonomiska knappheten.
Inom familjen visar sig barnen antingen minska sin ekonomiska belastning på familjens ekonomi, se till att ha en god framförhållning med sina utgifter eller genom att explicit uttrycka sin förståelse av familjen som fattig. I
relation till kompisar och skolan anges inte fattigdomen i ekonomiska termer som en brist, istället anger barnen andra skäl till varför de inte ”vill” göra vissa saker som kostar. De förstås därför inte av kompisar som fattiga, utan snarare som konstiga eller snåla, men utesluts likväl från vissa sociala sammanhang.

I den pågående debatten känns Fernqvists avhandling som ett slags facit att lägga i handen på politiker, socialsekreterare och skolchefer. Vad som framförallt gör avhandlingen läsvärd är, vid sidan av barnens röster, dess inramning av fattigdom i dagens välfärds-Sverige.
Fernqvist ger oss några alldeles centrala argument för att förstå dagens ojämlika livsvillkor då hon påtalar att fattigdom måste förstås relativt till det samhälle som det förekommer i. Att leva i ekonomisk utsatthet får sociala konsekvenser. Det menar hon är skäl nog för att förstå dagens ekonomiska utsatthet som fattigdom.
Hon påtalar också att barnen inte syns som aktörer i myndigheternas hantering av fattigdom då de endast blir barn till fattiga föräldrar. Arbetslinjens politik ser lösningen på all fattigdom i att de vuxna får arbete och därmed lön. Men så länge ingen särskild fokus riktas mot barn i dessa familjer står de osedda. Det är först när vi hör barnens egna ord som vi kan förstå och också förändra deras livsvillkor. En erfarenhet rikare? är en viktig bok för att nå denna förståelse.

Jessica Mjöberg
Universiteteslektor, sociologi
Akademin Hälsa och Samhälle
Högskolan Dalarna

DOKTORSAVHANDLING
av Stina Fernqvist.
Uppsala universitet. 2013.