Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sverige regeras i minoritet

I Agendas tv-debatt mellan partiledarna på söndagens kväll kom regeringsfrågan upp. En het ordväxling utbröt mellan statsminister Fredrik Reinfeldt (M) och S-ledaren Stefan Löfven. Den senare påpekade att Reinfeldt leder en svag minoritetsregering. Och statsministern svarade i ett irriterat tonläge att han leder en regering som fått 49,5 procent av rösterna, samt efterfrågade vilket regeringsalternativ som är Stefan Löfvens.

Annons

I sak har båda rätt. Löfven har rätt i att alla minoritetsregeringar är svaga, eftersom de just saknar egen majoritet i parlamentet. Men en minoritetsregering kan göra så att den är mindre svag om den träffar uppgörelser med olika av oppositionens partier. Ett sådant agerande brukar dock gå ut över regeringens politiska tydlighet.

Reinfeldt har rätt i dels att hans allians fick många röster, vilket gav nästan hälften av mandaten i riksdagen. Men två mandat saknas ändå för att nå egen majoritet.
Reinfeldt framhåller ofta att han har ett samarbete med tre andra partier i en allians, ett block, och att det är hans regeringsalternativ. Men enligt opinionsmätningarna har två av de partierna problem att få tillräckligt med röster för att klara riksdagens spärr. De allianspartier som kommer in i riksdagen får kanske inte så många mandat, bara så pass få som Socialdemokraterna ensamma runt 35 procent av mandaten.
Olika länder har olika system för politisk representation i parlamentet och tradition i bildande av regeringar. I Sverige har sedan allmänna och lika rösträttens införande i början av 20-talet inriktningen varit att minoritetsregeringar ska ha lätt att regera.
Det är alltså inget socialdemokratiskt påfund.

I Sverige sedan det blev en kammare i riksdagen har det bara varit majoritetsregering ett fåtal gånger, faktiskt bara i 7,5 år i tre olika omgångar. Alla har varit borgerliga koalitionsregeringar. Senast S regerade i majoritet var 1970, under tvåkammarriksdagens sista år.
Utmärkande för svensk partipolitik och regeringar har varit två saker.
Den ena är att S varit ovillig att samregera med andra partier, både de till vänster och höger om sig. S har velat regera i minoritet och träffa uppgörelser med andra partier, gärna borgerliga så att det borgerliga blocket splittras.

Den andra saken är att borgerliga partier sedan 50-talet ogärna velat samregera med S. Orsaken är troligen att det efterhand allt längre socialdemokratiska regeringsinnehavet gjorde de borgerliga väljarna allt mer blockinriktade. Om ett borgerligt (mitten-)parti samverkade med S, eller än värre sett ur borgerlig blocksynvinkel samregerade med S, utmålades det av de andra, främst Moderaterna, som en svikare. Det medförde att väljare övergav det samverkande partiet.

Sverige är enda landet i norra Europa med det valsystem som vi har som nästan aldrig har regeringar med partier från både blocket till vänster och blocket till höger.
Löfven vill i det längsta hålla öppet för att bilda en S-regering i minoritet, som gör uppgörelser med andra partier. S-ledningen vill inte ha med V i en regering, även om många S-väljare kan tänka sig det. S- ledningen kan dock tänka sig att ha med MP i en regering, men det vill inte så många av S-väljarna.

Och ju större Sverigedemokraterna blir, desto svårare får både Reinfeldt och Löfven att bilda en regering som kan föra en politik som inte späds ut för mycket av uppgörelser med partier utanför det egna blocket.
Kanske är det så att de ledande politikerna överdramatiserar regeringsfrågan. Den är visserligen viktig, men ska heller inte överdrivas. Framför allt ska ju partierna argumentera för sin egen politik och få väljares stöd för den.

Robert Sundberg
robert.sundberg@daladem.se