Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sverige stod stilla – Borlänge 1989

"Kan ingen jävel knacka hål i huvudet på den där fan och hälla ur mäsken" sa Stig, när strejkbrytar-Bengt smet in i sin Mercedes på parkeringen utanför lokstallet i Borlänge.

LÄS OCKSÅ: Vem vågar strejka i dag?

Svenska Arbetsgivarföreningens dekal ”Fri Företagsamhet” var synlig i bakrutan och Bengt hade inte mycket till övers för kollektiva aktioner, kamratskapen med den egna plånboken var tydligt och uttalat överordnad.

Året var -89 och mitt i sommaren hade en vild lokförarstrejk brutit ut i hela landet. Tretton tusen i månadslön och bibehållen pensionsålder var kravet. Sverige stod stilla!

Upprinnelsen till konflikten var att Arbetsgivarverket och Statsanställdas Förbund misstänktes gå bakom ryggen på oss kollektivanställda lokförare och den allmänna uppfattningen var, att nu fick det fanimej vara nog. Yrkesstoltheten var stor, sammanhållningen påfallande, motståndaren synlig och naiviteten närvarande. Det vill säga, förutsättningarna för en vild konflikt kunde inte ha varit bättre.

Jag, Mats, Lill-Petter och Kalle Kniven hade på förmiddagen under första strejkdagen utsetts som lokal strejkomitté. Mats valdes till talesperson och ansågs allmänt som lugn, stabil och med stor intigritet. Att han var kommunist, det visste alla.

Året innan, det vill säga -88, hade SJ delats upp i ett banverk och det ”nya” SJ fick uppgiften att enbart sköta det som hörde till trafiken. Styckegodset var i stort sett borta och SJ som företag höll på att förändras i grunden och värre skulle det bli. De stora förändringarnas tid skymtades i horisonten och slutet på det statliga monopolet låg i sin linda!

Lokförarkåren i landet skulle lite enkelt och generellt kunna beskrivas såhär.

- Mansdominerad.

- Lojal arbetarklass.

- Halva kåren, nybörjare med mindre än tio år i yrket.

På arbetsplatsen hade en S-förening bildats och några hade på allvar börjat putsa på de fackligt politiska fjädrarna i en tydlig ambition att ta plats och eventuellt kunna göra en liten karriär. Andra hade ur mitt perspektiv lite ädlare fackliga ambitioner. Den renläriga fackliga tanken får ofta sig en lite knäck vid vilda konflikter, det skedde även vid den här gången. Det fanns en tydlig irritation från centralt fackligt håll. Andra naturliga ledare kliver fram och tar plats och det sker utan krav på partibok. Mats var en sådan ledare.

Vi delade ut strejkvaktarscheman och beslöt om två strejkmöten per dag. Mats ingick nu i den centrala strejkkommittén och informerade oss löpande om vad som blev sagt och vad som hände i övriga landet. Stämningen var god, närmast uppsluppen.

Vi var konfliktberusade och bekräftade hela tiden varandra. Äldre och yngre kollegor var helt överens och sammanhållningen och kamratskapet växte för varje timme. Vi var en misshandlad och missförstådd yrkeskår och varken arbetsgivare eller fack hade förstått vår utsatthet, det var den rådande uppfattningen.

På förmiddagen dag två av konflikten, fick den lokala strejkkommittén uppgiften att ett landsomfattande strejkmöte skulle äga rum på ”hemlig ort”. Den hemliga orten var Borlänge och mötet skulle ske på natten. Telefonen i vår lilla lokal, som vi fått låna av SJ:s idrottsförening i anslutning till tennisbanorna, gick varm. Det kom lokförarkollegor från hela landet. Även en infiltratör upptäcktes. Han fick åka hem. Strejkledaren hette Karlsson och var en skäggig karl från Sävenäs lokstation i Göteborg och inför Borlänge-mötet hade han suttit i en tv-studio, bredvid en märkbart nervös ordförande för Statsanställdas Förbund. Det kändes som om vi hade greppet.

Konsekvenserna av konflikten började bli märkbara. Det diskuterades t.ex. att man skulle behöva stänga masugnarna vid järnverket i Luleå, industrin som kunde sökte andra transportörer, busstrafiken klarade inte anstormningen av tågresenärer och frågan ”Hur länge ska ni hålla på?” blev alltmer aktuellt påträngande. Trycket ökade!

Viljan till en snabb lösning fanns hos oss strejkande, men SJ var iskalla.

Nattens strejkmöte i Borlänge utmynnade i en ambition att inte gå tillbaka i arbete, om inte SJ eller Arbetsgivarverket kunde ge löften i en riktning att möta våra krav. Den centrala strejkkommittén lämnade mötet utan bundna mandat. Min känsla efter nattmanglingen var, att en veckas konflikt är nog det som väntar. Vi i Borlänge var beredda på en fortsatt strejk. Men konfliktberusningen var nu och vid den här tidpunkten, något mer måttfull. ”Hur fan ska det här sluta” sa Börje. ”Om jag det visste” blev mitt svar.

Ett par timmar senare och ett telefonsamtal bort, visste vi svaret. Konflikten var över och ingen visste riktigt varför. Dala-Demokraten kom till lokstallets parkering och ville träffa strejkledarna. Jag blev plötsligt och mindre lustigt den som fick svara på frågorna. Jag sa - utan att ha en aning - att en hemlig överenskommelse hade nåtts och det var hela anledningen att strejken hade avbrutits. Mats kom hem från Stockholm besviken. Något löfte eller någon bra kontakt med SJ eller Arbetsgivarverket hade inte kunnat upprättas.

Några trettontusen blev det inte, men det planerade höjningen av pensionsåldern ställdes in och det blev en mycket långsam utfasning. Ska man prata om positiva effekter av strejken, så kan man också säga att lokförarnas ställning i företaget stärktes. Ungefär ”Det är nog ingen bra idé att jävlas med lokförarkåren”.

Strejken var lärorik på många sätt när det gällde att reflektera över vilka som hade/har och vilka som saknade/saknar ryggrad. Några ryggradslösa och bredkäftade har sedan gjort facklig karriär, men när det brann i knutarna var dom ynkliga.

Fotnot: Denna berättelse ingår i den nyutkomna antologin Om strejker.

LADDA NER: Dala-Demokratens nya app från Appstore för iPhone eller i Google Play för Android

App Store (iPhone): https://goo.gl/A8GNGP

Google Play (Android): https://goo.gl/22IP3q