Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Systemskiftet pågår medan vi tänker på annat

Det borgerliga systemskiftet har skett genom en lång rad olika reformer. Under de senaste 30 åren har nyliberalismen dominerat samhällsutvecklingen, ett socialdemokratiskt regeringsinnehav kunde inte hindra dess framfart. Den var en teori bland andra som gjorde anspråk på att vara sann. Det handlade om att ställa upp dörrarna på vid gavel för marknadskrafterna.

Annons

Nyhögerns strateger Fredrik Reinfeldt och Anders Borg var sannerligen inga ideologiskt bleksiktiga figurer i unga år. Båda skrev öppenhjärtigt och tydligt på 1990-talet om hur den allmänna välfärden skulle monteras ned. Anders Borg var rådgivare när Carl Bildt var statsminister. Hans budskap var att nedmonteringen skulle ske ”rationellt och humant.” Fredrik Reinfeldt lämnade efter sig den numera beryktade boken ”Det sovande folket” som numera tagit kritisk gestalt på en teaterscen.

Nyliberala dogmer fick draghjälp av den omfattande 90-talskrisen, de hårda nedskärningarna var början på slutet för den välfärdsstat som var förknippad med arbetarrörelsens starka sociala reformpolitik på 1960- och 70-talet.
Det finns olika uppfattningar om hur humant nedmonteringen har gått till. De utförsäkrade och arbetslösa kan berätta varje timme dygnet runt hur det känns att få mindre i ersättning för att de som redan har skall få ännu mera pengar att röra sig med. Det skall enligt denna teori medföra att det så småningom skall skvätta allmosor på dem längst ned på trappstegen.

Nyhögern med Reinfeldt i spetsen var duktiga på att klä sig i fårakläder och lägga beslag på den socialdemokratiska berättelsen om det starka och jämlika samhället som de i grunden alltid har varit emot. Den som tvivlar rekommenderas en genomläsning av alla reformer från allmän- och lika rösträtt till arbetstids-, semester- och medbestämmandelagstiftningen, likaså höjningen av barnbidragen och föräldraförsäkringen. Högern har alltid röstat emot.
Den fräckaste pr-kuppen är att kalla sig för arbetarparti. Här lyckades moderaterna trolla bort hela klassdimensionen i samhällsdebatten. Plötsligt var alla arbetare, från vd till städerskan i bemanningsbolaget. I all hast förvandlade man en stor grupp arbetslösa arbetare till ”tärande” bidragstagare. Dessa människor förekommer sällan eller aldrig inom populärkulturen mer än som fyrkantiga schabloner.

Nu skall vi framför allt identifiera oss med framgångsfamiljernas i-landsproblem på Solsidan. Det är lika tidstypiskt som när vi skrattade åt Familjen Svensson på 1990-talet och den traditionella sossepappan som famlade efter forna ideal och som försökte orientera sig i ett familjeförhållande som led av interna klassmotsättningar. Den fullständigt osannolika skruven var att hans hustru var karriärkvinna i bankvärlden medan han själv arbetade som brevbärare.
I denna borgerliga dominans där det ekonomiska systemet fortsätter att vara ickedemokratiskt, och där den politiska makten framför allt gynnar egenintresset framför en allmän solidarisk stämning, förvandlas också vi själva – utan att vi knappt märker det – till egoister i varierande grad. Hela samhällsomvandlingen har skett medan vi tänker på att rusta oss för ojämlikhet samtidigt som vi köper oss fria från dåligt samvete genom olika former av välgörenhet.

I dag fylls våra brevlådor med reklam och olika former av tiggarbrev i massor. I tv-kanalerna produceras välgörenhetsgalor i parti och minut. Gråtande kändisar är bra tv-underhållning, sägs det.
Nyhögern har på ett synnerligen framgångsrikt sätt skapat en trojansk häst i det forna socialdemokratiska välfärdssamhället. Sänkta skatter innebär minskade intäkter till den gemensamma välfärden. Landsting och kommuner tvingas till nedskärningar som i sin tur leder till sämre kvalitet. Privata alternativ kommer som ett brev på posten så att de som har råd kan köpa sig bättre vård och så fortsätter spiralen nedåt. Till slut står vi där med ökade klasskillnader och ökad ojämlikhet rakt igenom hela samhället.

Ulf Lundén
ulf.lunden@daladem.se