Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ta inte livet för givet

Annons

Jag stirrar ut över ett vitt snölandskap. Febern har lämnat kroppen men tröttheten dröjer sig kvar. Varje gång en infektion slår till påminns jag om hur snabbt och enkelt allt kan förändras. Efter några dagars isolering kryper frustrationen fram. Man vill tillbaka i samma gamla goda form som alltid. Men vad är en övergående halsinfektion mot allvarliga sjukdomar – självfallet ingenting.
Kan vi tänka oss något annat än ett friskt och långt liv? Nej, sannolikt inte. Att vara tacksam över något som vi i vardagen alltid tar för självklart är inte lätt. Men allt kan förändras hastigt via allvarliga sjukdomsbesked eller olyckor. Ingen kommer undan. Tiden är utmätt. Vi kommer samtidigt aldrig att finna tidpunkten lämplig för den slutgiltiga sortin. Det finns alltid något att längta efter, något att önska sig, hitom livet – inte bortom detsamma.

Denna djupa insikt är också något som skiljer oss människor från övriga däggdjur. Djuret saknar vetskap om att allt kan utplånas på ett ögonblick. Tja, det är i alla fall vad vi utgår från med hjälp av det mänskliga intellektet. När man som jag lever med husdjur ända in i själen så uppstår dock ibland tvivel.
Jag ser min trogne följeslagare hunden framför mig. Hans sätt att orientera sig genom tid och rum. När han tycks upptäcka saker som finns bortom det mänskliga ögat. Den där skärpta vaksamheten, att stanna mitt i steget och spana rakt ut mot något okänt. En skugga, en vind som lika gärna kan vara hans egna hjärnspöken. Hans lika outgrundliga som förundrande, vakande blick när snön yr från taken.

Finns det en annan dimension trots allt mellan djur och natur? Något som vi inte kan komma åt längre? Jag vet inte. Ibland uppstår samma hisnande upplevelse när jag läser något oväntat, om ett ämne som jag aldrig förr ägnat någon större uppmärksamhet åt.
”En fjäril är alltid en nyckel till ett landskap. I dess närvaro eller frånvaro syns tidens fors.”
Så skriver författaren Göran Bergengren mot slutet i sin senaste utmärkta bok om sitt mycket nära förhållande till fjärilar. Boken heter kort och gott ”Fjärilssommar” (Carlssons Bokförlag). Boken innehåller också många fina illustrationer av Nils Forshed. Allt du behöver veta om vår gemensamma fjärilsvärld återfinns i denna bok. Språket är prosalyriskt, betraktande, nedtonat och finstämt.

Jag hade förmånen att lära känna författaren för några år sedan när han fick ta emot Werner Aspenströmpriset. Han kom till Smedjebacken en vårvinterdag. Vi visade honom Aspenströms barndomstrakter. Vi hade ett givande samtal på biblioteket. Göran Bergengren är en mångkunnig person som hanterar både ord- och jordbruk. Hans fältbiologiska kunskaper är stora och meritlistan lång. Han är hedersdoktor, biolog, författare och kulturskribent. Han är både teoretiker och praktiker.
Jag minns särskilt när han berättade om sädesärlorna, att de då var på väg tillbaka mot Sverige. Hur högt upp i skyn som de flög. Det var en svindlande tanke, ett tecken i skyn om ett stegrande ljus, en lättnad vid horisonten. Sådant är skönt att tänka tillbaka på i mörkaste adventtid, där natten börjar redan på dagen.
FN:s generalförsamling har äntligen beslutat att Palestina ska få status som observatörsnation.
SD ångar på i filmbranschen. Först SD- The Movie, sedan Isovaara – The Story. Vad kommer trean att heta? SD goes crazy.
Ulf Lundén
ulf.lunden@daladem.se