Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Tack, Annie Lööf! Principlöshet är ibland en dygd!  

Centerpartiet säger ja till den rödgröna regeringens förslag om att ge 9 000 ensamkommande en ny chans att stanna i landet. Egentligen kom centerns besked inte alls som en överraskning; hade partiet sagt nej till att släppa igenom förslaget i riksdagen hade det framstått som hycklande med tanke på den retorik partiet haft i frågan.

Men det kostar på för Allianssamarbetet. Borgerliga ledarskribenter har gått i taket efter Lööfs presskonferens på tisdagen: ”Principlösheten är snart den enda princip som återstår inom svensk migrationspolitik”, dundrade Expressen medan Svenska Dagbladet sammanfattade: ”Gränslöst svek av Centerpartiet.” De enda som möjligen är mer förbannade än borgerliga ledarskribenter är Sverigedemokraterna.

För det första är det ju så att det enklaste, mest effektiva, billigaste och på flera sätt mest humana sättet att hantera alla dessa människor som drabbades av försenade handläggning från Migrationsverket faktiskt vore att ge en allmän amnesti.

Ligger det då något i den kritik som framförts mot förslaget? Ja., absolut. För det första är det ju så att det enklaste, mest effektiva, billigaste och på flera sätt mest humana sättet att hantera alla dessa människor som drabbades av försenade handläggning från Migrationsverket faktiskt vore att ge en allmän amnesti. För det andra är det verkligen så att det för närvarande, och sedan en tid tillbaka, finns en principlöshet i migrationspolitiken. Många som fått ett avslag tidigare kommer nu kanske få ett ja till uppehållstillstånd. Ett Ja är inte ett Ja, och ett nej inte ett Nej. Tillfällig lagstiftning läggs på tidigare tillfällig lagstiftning och exempelvis lagrådet menar att det inte är rimligt.

Men så här menar jag att det är: Principlösheten är faktiskt ofrånkomlig i migrationsfrågan. Den enorma utmaning som Sverige ställdes inför under 2015 sänder fortfarande och kommer att göra det länge än en väldig tryckvåg genom Sverige och genom all svensk politik. Inte bara jobbpolitiken utan också bostadspolitiken kommer att behöva svara upp mot utmaningar och behov som inte skådats på årtionden. Omständigheterna var extraordinära, med ett flyktingmottagande på över 150 000 människor och mer än trettiotusen ensamkommande.

Jag hör till dem som efter sommaren 2015 krävde en åtstramning av en då alltför generös migrationspolitik. Inte av ideologiska skäl, utan av praktiska. Med en lika styor asylinvandring 2016 hade vi troligen fått se ett nästan fördubblat SD och i slutändan en total omkastning av svensk politik i närapå ungersk riktning.

Omständigheterna var således extraordinära – och därför är det fullständigt naivt att räkna med att regeringens åtgärder i migrationspolitiken skulle kunna vara helt konsekventa och principfasta. Man blir tvungen att laga och lappa. Och sannolikt kommer det att vara så i ytterligare flera år.  

Att nu trappa upp avvisningar av tusentals unga människor skulle kosta skjortan och framförallt leda till svåra inhumana konsekvenser. Högerpopulisterna i SD och tre av fyra borgerliga partiet ropar i konsekvensens namn efter enkla lösningar som i själva verket leder till stora samhällskostnader och stort mänskligt lidande.

Amnestier eller den typ av tillfällig undantagslagstiftning som nu troligen blir gällande, bryter mot principfastheten och idén om en långsiktigt hållbar migrationspolitik. Så är det. Men: det finns lägen där så stora omvälvningar och utmaningar föreligger att undantag och ett mått av principlöshet är berättigat, av humanitära skäl och även av kostnadsskäl.

De rödgröna partierna och centern gör här på ett annat sätt: De inser, för att uttrycka sig filosofiskt, att konsekvensetik här är viktigare än principfast rättighetsetik. Amnestier eller den typ av tillfällig undantagslagstiftning som nu troligen blir gällande, bryter mot principfastheten och idén om en långsiktigt hållbar migrationspolitik. Så är det. Men: det finns lägen där så stora omvälvningar och utmaningar föreligger att undantag och ett mått av principlöshet är berättigat, av humanitära skäl och även av kostnadsskäl.

Så tack, Centern! Jag brukar inte tacka Annie Lööf för mycket. Hon och hennes partiledning är numera ett mer eller mindre nyliberalt parti. Men i den här frågan uppvisar (c) ett slags realpolitisk visdom. Att vi på köpet får en splittrad Allians – vid sidan av en splittrad rödgrön regering; (s) var nog motvilliga detta förslag - är förstås bara uppiggande.