Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Tack Jerry Williams

Annons

Jerry Williams är fortfarande kung på scenen, och när han nu gör sin avskedsturné är det bara att lyfta på hatten och tacka för lång och trogen tjänst.

Jerry Williams - The farewell show
Var: Tegera Arena, Leksand
När: Fredag 29/11 (även 30/11)
Publik: Cirka 2000
Betyg: 4

Egentligen skulle det räcka att citera mannen (förmodligen från västerdalarna, med tanke på dialekten) jag hörde inne på toaletten i pausen; "sô in i hällvitti bra han ä gubben".
Ja, han är in i hällvitti bra, gubben Jerry Williams.

Jag vet inte exakt hur många år det gått sedan han nervöst debuterade på Savoy i Stockholm, vilket vi får reda på i showen, men det är i alla fall fler år än man kan kräva. Och fortfarande finns rösten, energin och allt det som gör att Jerry sopar mattan med de flesta av landets rock´n´roll-artister.

Dessutom är han älskvärd och roligare än många stå upp-komiker i sina berättelser, som vi får betydligt fler av i den här showen i jämförelse med en vanlig spelning. Jerry berättar anekdoter från sitt liv på den bredaste stockholmsdialekten och med fler slangord än nitar i sin jacka. När han ibland skrockar och skrattar åt sina storys, som till exempel när han åkte "arslekana" efter att ha kraschat med motorcykeln, så smittar det där varma skrattet av sig i hela arenan.

Jerry backas upp av ett band, som även de är jäkligt bra, och en stor ensemble med körsångare, dansare och skådespelare.

Det som gör att upplevelsen som helhet inte får toppbetyg av mig är att det är lite för lite Jerry i Jerrys show.
Första akten byggs upp med en historia där vi får följa tre tjejer (Marie Robertson, Malena Lasylo, Anna Sise) från slutet av 50-talet och framåt. Vi får korta nedslag i dåtiden, som hänger ihop med Jerrys liv och mellansnack, och det är lite kul. Men. Ofta framförs låtar från den här tiden av andra i ensemblen, exempelvis Matte från The Boppers. Det funkar fint, som omväxling, men det blir för mycket. Jag gissar att Jerry inte ens är med i 50 procent av första akten, och det spelar ingen roll att många av de andra gör sina nummer bra, det är Jerry man är där för att se.
Dessutom kommer några lågvattenmärken, som tokroliga medleyt med "YMCA" med flera, där man kan tro att man hamnat på Diggiloo.

Men i andra akten får huvudpersonen betydligt mer tid på scenen. Stämningen i arenan byggs upp sakta men säkert med låtar som "Who´s gonna follow you home", och när röken lägger sig på scenen och de första tonerna i "Vintersaga" dundrar ut stiger jublet.

När Jerry sen, efter näst sista extranumret "I can jive", står tyst och svetig på scenen och ser både tacksam, rörd och glad ut av publikens ovationer vill jag gå upp och ge honom en stor kram.

In i hällvitti bra.

Jonas Stentäpp
jonas.stentapp@daladem.se