Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Tänk på mandaten!

Annons

Tänk på procenten! Det uppmanade Olle och Helge i ett nöjesprogram i tv på 80-talet. Procenten gällde mängden alkohol.
Partierna måste också tänka på procenten, i andel av väljarna.


Partiernas kamp om väljarandelar är ju ett nollsummespel. Den enes vinst blir den andres förlust.
Andelen väljare som röstar på partierna blir till mandat för dem i parlamentet, riksdagen.
I länder med mer trubbiga, kanske orättvisa, valsystem än i Sverige blir det tydligare. Detta eftersom de fokuserar på tydliga valutslag snarare än på rättvis representation av väljarnas val av partipolitiker i parlamentet. Så är det exempelvis i Storbritannien.

I Sverige strävar valsystemet efter rättvis fördelning av mandaten för partierna. Men det förutsätter att partierna klarar riksdagens spärr.
Ett parti kan få runt tre procent av rösterna, men inga mandat. Det skedde för Kristdemokraterna 1988, Miljöpartiet 1991 och Sverigedemokraterna 2006.
Men får ett parti över fyra procent, exempelvis Vänsterpartiet 1991 eller Kristdemokraterna 1994, får det minst 14 mandat.
I flera länder måste en regering ha stöd av en majoritet i parlamentet. Så är det i Tyskland.
I Sverige räcker det att en regering tolereras av riksdagen. Det centrala är att inte en majoritet av ledamöterna röstar emot regeringen, i omröstning om regeringsbildare.
Sedan 1976 har riksdagen 349 ledamöter. 1978 röstade den om ny statsminister, sedan den borgerliga trepartiregeringen avgått. 39 ledamöter röstade för Ola Ullsten (FP). Och det blev så, eftersom inte en majoritet på 175 eller fler röstade emot.
Drygt 70 röstade emot. De var ledamöter från Moderaterna samt Vänsterpartiet, då VPK. Centerpartiets 86 ledamöter samt Socialdemokraternas 152 lade ned sina röster och tolererade Ullsten som statsminister.

Sedan enkammarriksdagen bildades 1970 har Sverige haft majoritetsregeringar bara 7,5 år. Alla har varit borgerliga koalitioner. Den första var Thorbjörn Fälldins trepartiregering 1976-78. Den andra var hans andra regering, med samma partier 1979-81. Den tredje var Fredrik Reinfeldts fyrpartiregering 2006-10. Alla andra regeringar under 35,5 år från 1970 har varit minoritetsregeringar.
De borgerliga av dem var Ullstens FP-regering, Thorbjörn Fälldins regering bestående av Center- och Folkpartiet 1981-82, Carl Bildts fyrpartiregring 1991-94 och Fredrik Reinfeldts alliansregering sedan 2010.
Reinfeldt har vägrat debattera med Stefan Löfven. Han anser att Löfven inte har ett regeringsalternativ. Men det har Löfven. Hans alternativ är en S-regering. Likt för Ullsten 1978 kan den vara liten, kanske med S på 30 procent av mandaten, om den tolereras av riksdagen.
På samma sätt är Reinfeldts alternativ en borgerlig regering med åtminstone Moderaterna, men troligen även ett eller flera andra partier om de klarar riksdagens spärr.

Redan i dag är Reinfeldts regeringsalternativ en minoritetsregering. Både Löfven och Reinfeldt kandiderar med alternativ som knappast når majoritet. Av de 13 valen till riksdagen sedan 1970 har det bildats majoritetsregering bara tre gånger.
Efter valet 2014 hålls omröstning om statsminister. Fredrik Reinfeldt har goda utsikter att sitta kvar, även om hans fyra allianspartier tappar mandat. SD ser ju ut att öka, från 20 mandat till cirka 35.
Om alliansen, med åtminstone M, och även SD tillsammans får minst 175 mandat och SD lägger ned sina röster kan Reinfeldt fortsätta regera även om ledamöterna från S, MP och V är fler än alliansens. Att det blir svårt att regera är en annan sak.
Men om det är färre som stöder de tre rödgröna partierna än de som stöder alliansen och SD har Reinfeldt bättre chans att bli statsminister efter valet 2014 än Löfven. Tyvärr får man tillägga, ur ett S-perspektiv.
 
Robert Sundberg
robert.sundberg@daladem.se