Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tanken på franska stridsflygplan

Annons

När franska stridsflygplan lyfter mot Afrika borde det utlösa reflexioner. Väst- och Nordafrika var för inte så länge sedan ett kolonialt projekt för herrelandet Frankrike. Koloniernas frigörelse blev ibland mycket blodig, såsom i Algeriet. Den islamistiska rebellrörelse som gått på offensiven i norra Mali är givetvis fruktansvärd, med Sharialagar och allmän inskränkthet på programmet.
Drivande i den islamistiska rebellrörelsen är inte minst soldater som nyss var i Kadaffis sold. När Nato och den libyska oppositionen tillsammans störtade Kadaffi drog dessa soldater vidare. Den ena militär-insatsen får effekter på den andra. Libyen självt tycks för övrigt nu riskera att falla ner i kaos, så som det tyvärr lätt kan gå när utländsk militär – Nato – snabbt genomför en insats för demokratin. Natoinsatsen i Libyen har förmodligen också haft en förödande utveckling på situationen i Syrien, där oppositionen länge levde i hopp om utländsk intervention, samtidigt som Assad klamrat sig fast allt hårdare vid sin diktatur av rädsla för att möta samma öde som den skändade Kadaffi.

Ofta finns på kort sikt inga bra lösningar alls i vissa konflikthärdar. Den islamistiska rebellrörelsen i Mali är alltigenom avskyvärd. Det som skrämmer är dock hur naturligt och oproblematiskt vi ser på ännu en utländsk militär aktion, trots att vi efter Afganistan- och Irakkriget borde veta hur mycket lidande det kan alstra. I Frankrike har Hollande stöd över hela linjen, den enda problematiserande tankeverksamheten har kommit från Vänsterns ledare Melanchon.
Göran Greider