Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Tät och fin Mozartopera

En av Mozarts allra finaste operor, Titus mildhet, ges i en tät, fin uppsättning på Drottningsholms slottsteater, där regisserande Sigrid T´Hooft åter visar prov på sin insiktsfullhet vad gäller denna mycket speciella scen. Må vara att föreställningen är något statuarisk och tablåartad, men spelstilen förstärker samtidigt den instängdhet rollpersonerna upplever.

Annons

RecensionTitus mildhetav W A MozartDrottningholms SlottsteaterDirigerande Mark Tatlow får både orkester och sångare att prestera på hög nivå. Hans sätt att dessutom hantera cembalostämman är imponerande. Men orkestern lät först lite skakig: ouvertyren framfördes suddigt-osäkert; först senare återfann ensemblen sin normala form.

Handlingen utspelas under det sena Romarrikets dagar. Den tillträdande kejsaren Titus framstår i mångt och mycket som en Sarastros like. Också musikaliskt finns paralleller med Trollflöjten – samtidigt som här finns körsatser och kvartettsång som hör till det finaste Mozart gjort.
Titus mildhet, första gången spelad i Prag, 1791, har en fascinerande djuppsykologisk dimension. Såväl kejsaren som hans närmaste lägger i recitativen fram sina tankar i parentetiska inskott. Människors ambivalens och mångsidighet tydliggörs.

När Titus, som den amerikanske tenoren Richard Croft efter en något ojämn inledande aria gör mycket övertygande, överväger om han ska signera dödsomen mot sin närmaste vän, Sixtus, kommer en av föreställningens höjdpunkter: Richard Croft formulerar sin tveksamhet med så långa, mellanliggande tystnader, att just dessa mellanrum formar sig till ohörd musik.
Mildheten segrar – och blir här vad själva klockspelet är i Trollflöjten: kärlekens musik sköljer sinnena rena. Förlåtelse i stället för hämnd ljuder evangeliet i denna opera seria, där typiska recitativ avlöses av musik som i sin starka kolorit kan påminna om Händels.

Vitellia, som vill att hennes Sextus ska mörda Titus, görs betagande mjukt av den holländska sopranen Annemarie Kremer. För kvällens främsta insats står Katja Dragojevic; en svensk mezzo som med sin jämna, okonstlade röst åter visar världsklass. Också Luciana Manicini och Markus Schwartz gör starka insatser – och sammantaget blir uppsättningen ett närapå trumfkort i den svenska operasommaren.

Björn Gustavsson