Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stark debutpjäs av Lolo Amble

/
  • På bilden Reine Brynolfson och Kristina Törnqvist.

I Lolo Ambles kortpjäs "49 och ett halvt" befinner sig en kvinna på tröskeln till ett nytt liv och ser på sin framtid med visst vemod, för att inte säga förskräckelse. Det är en mycket sevärd debutpjäs.

Annons

Inför sin födelsedag 1896 skrev August Strindberg från Paris ett brev till vännen Anders Eliasson ”Jag fyller 47 denna månad. Tänderna skallra i munhålan, håret är qvar, men ögonen börjar skymla”. Skräcken för åldrandet fanns i rikt mått och mer befogat under det nittonde årundrandet än idag kan det tyckas. Men trots det är just femtioårsstrecket i vår tid – i synnerhet när det gäller kvinnor – kritiskt.

I Lolo Ambles kortpjäs ”49 och ett halvt” befinner sig en kvinna på tröskeln till ett nytt liv och ser på sin framtid med visst vemod, för att inte säga förskräckelse. I vår tids kultur är fasta, smärta och välgymnastiserade kroppar liksom ungdom en norm. Andra krav är ett framgångsrikt yrkesliv, lägg till detta ett fast grepp om en lycklig familj, där vardagspusslet måste gå ihop. Ett liv som helst ska tryfferas av exklusiva vinprovningar samt ett evinnerligt bakande av surdegsbröd och källsorterande samt dagligt rännande till sopcontainrar.

Krav som blir allt svårare att leva upp till vid – låt oss säga den mogna åldern av femtio. Den återstående tiden i livet kringgärdas av ångest och motvilja, med skräck för åldrandets mest motbjudande avarter som organsvikt, inkontinens och demens. Kvinnan i Lolo Ambles pjäs klamrar sig fast vid sitt slutande fyrtiotal, ängsligt gripande fast i förvissningen att hon fortfarande är på den rätta sidan av livet – en halvt år till.

När vi först möter Kvinnan i Lolo Ambles pjäs står hon utanför en psykiatrikerklinik, vilsen och desillusionerad. Krisen utlöser det som Strindberg kallade för en livsrevy, plötsligt befinner Kvinnan sig i ett slags bubbla, där hon ser tillbaka på sitt liv. En värld befolkad av män som hon älskat, av män som hon lämnat och av män som brutit upp av mer eller mindre oklara anledningar. Här skymtar också en son som lämnat hemmet, nyss fyllda nitton. Ingenting gör åldrandet hos en kvinna mer påtagligt än vuxna barn som tar klivet ut i ett eget vuxenliv. Dessa män tar form och i gestalt i Reine Brynolfssons oförmodade uppdykande på scenen, som en projektionsyta för minnen och drömmar.

Huvudparten av pjäsen utspelar sig på en överbefolkad badstrand. Tillsammans med en ny ”pojkvän” beger sig Kvinnan till Franska rivieran – en lagom eskapistisk utfärd som landar i ett slags tristess, det vimlar av män i mellanblå badbyxor, till synes helt utbytbara där de ligger på identiskt lika solbäddar med tillhöranade parasoll.

Det finns med andra ord drag av lätt absurdism i detta existentiella drama, fingertoppskänsligt regisserat av Gunilla Nyroos, som tar fasta på lättheten och nyansrikedomen i dialogen. Kristina Törnqvist, denna begåvade skådespelare som likt ädelt vin blir allt bättre med åren, tar fasta på oförutsägbarheten och de vindflöjelsnabba omkastningarna i stämningslägena, från ungflicksfnissighet till djup förtvivlan, fint sekunderad av Reine Brynolfssons milda reflekterande som ibland övergår i bitterhet och frustration.

Med tanke på sammanhanget kan Lolo Ambles fina debutpjäs vara en elegant illustration av Dotterns avsked till människorna i Ett drömspel:

Mänskorna [är] icke onda,

Icke goda heller!

De leva som de kunna,

En dag om sänder!

Så ska en urpremiär på Strindbergs Intima teater vara, intelligent, tänkvärd och välspelad.

Annons