Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

THE SPIRIT OF ’45

Annons

Jag vacklade ut i solen efter den morgontidiga pressvisningen på Zitabiografen av Ken Loach nya film The Spirit of ’45. Underlig känsla att gå där gripen av detta socialpolitiska drama som förklätt sig till en dokumentär och långsamt vakna upp på Östermalms förbannade gator; det var som att stiga rakt in i själva motsatsen till 1945 års anda. Jag tog en kaffe på en uteservering. Omkring mig unga, framgångsrika och välmående människor som aldrig under sin livstid behövt känna sig det minsta rädda för en organiserad arbetarklass eller planer på att omvälva samhället i kollektivistisk riktning.

I början av Loach nya film är det vår och soldaterna återvänder hem från det långa kriget, det krig som egentligen pågått sedan 1914, och glädjen är enorm. Förälskade par, mödrar och söner omfamnar varandra. Och det är något som föds i det där ögonblicket direkt efter kriget: en ny, kollektiv ansats att en gång för alla lämna fattigdomen bakom sig, utrota slummen, fixa en sjukvård för alla och lyfta hela befolkningen.

En gammal gruvarbetare, uppvuxen på en förslummad gata, berättar hur han till slut insåg det vanvettiga i sakernas tillstånd: Medborgare i världens mäktigaste imperium, men själv utfattig. Inte ens flott på brödet, för det hade krävt att det funnits kött, utan marmelad.

Rösterna slår emot en och de minns trettiotalets massarbetslöshet, hunger, löss och vanmäktiga raseri mot gruvbolagsdirektörer och överklass.

Jag försöker anteckna i mörkret på en papperslapp, men ser inte vad jag skriver. Ken Loach lägger på tonerna från Jerusalem, Stor-Britanniens andra nationalsång, med text av William Blake: Ett nytt Jerusalem ska byggas, bortom dessa sataniska fabriker, på Englands green and pleasant land. Det här är min film! Jag kan inte recensera den. Jag kan bara säga att jag älskar den.

Kriget mot fascismen var vunnet och det hade krävt oräkneliga döda men också visat vad som var möjligt med kollektiva ansträngningar. Det var som om det inte längre fanns några argument från de konservativa och högern som bet på visionerna om ett annat, jämlikare samhälle. Fattigdomen och misären var onödig. Och britterna gav Labour en jordskredsseger i valet i juli 1945. Nyss hade även arbetarklassen suttit där vid radioapparaterna och andäktigt lyssnat på Churchills tal. Nu sopades han bort. Han förstod ingenting. Något nytt måste ta vid. Det var the spirit of ’45.

På rekordtid omstöps sedan den uselt fungerande och ojämlika sjuvården. Järnvägar och gruvor nationaliseras. Bostadsbyggandet drar igång. Jag antecknar i mörkret: Högern hade inga moraliska argument, inga argument överhuvudtaget.

Ändå är det ingen revolutionär process. Loach skildrar den oerhörda styrka som plötsligt kan strömma ur den reformistiska ansatsen, den som aldrig formulerat sig tydligt varken som ideologi – även om Labourledaren Attlee talar om socialism - eller som teori, men som med ens är så självklar att den engagerar allt från läkare och ingenjörer till lokförare och sjuksköterskor. Över stora delar av Europa genomfördes välfärdsprogram av det här slaget efter kriget. Jag menar att de innebar ett slags socialism.

Den marxistiska vänstern skulle sällan förstå sig på radikaliteten i dessa välfärdsprogram som på stora samhällsområden utplånade marknadsmekanismen utan såg dem snarare som undfallande kompromisser med kapitalet. Men när en offentlig sektor byggdes i Sverige eller i England så innebar det ett historiskt nej till den ojämlika privata tjänstesektor som annars skulle ha vuxit fram.

Ken Loach, som inte längre är medlem i brittiska Labour, ser naturligtvis de auktoritära drag som fanns i reformarbetet – att det alltför sällan byggde på medbestämmande underifrån. Thatchers kontrarevolution kunde därför gå lika snabbt som reformerna i 45 års anda.

Mina anteckningar är otydbara när jag tittar på dem i solen på caféet. Men en sak ser jag att jag skrivit: Ny film. Tanken som dök upp i biografmörkret var denna: Om det är minsta ruter i svensk fackföreningsrörelse så finansierar den en motsvarande film om det svenska välfärdsbygget. Den bör släppas i maj, före valet.

Men det blir nog, precis som i Loach fall, nödvändigt att hitta en regissör som inte är medlem i det socialdemokratiska partiet.



Om det är minsta ruter i svensk fackförenings­rörelse så finans­ierar den en motsvarande film om det svenska välfärdsbygget. Den bör släppas i maj, före valet.

Göran Greider
goran.greider@daladem.se