Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Thorsten Flinck berör på djupet

Monologen Doktor Glas har blivit en stor succé. Krister Henriksson blev hyllad i rollen som den deprimerade doktorn även i England. Många kallar Hjalmar Söderbergs dagboksroman för ”Det bästa” som skrivits på svenska. Så när jag åkte till Hedemora för att se Thorsten Flinck i rollen på Saga-teatern var jag förväntansfull.

Annons

RECENSIONSaga teatern, Hedemora,



Redan trekvart innan insläpp är det fullt med folk. Scenen består av ett par stolar och en fåtölj. En bokhylla med ett ljus och ett skrivbord fullt med papper står i bakgrunden.

Thorsten Flinck äntrar scenen efter ett kort talat intro. Sedan är det Thorsten Flinck för hela slanten. Jag har lite svårt att hänga med i huruvida det är Doktor Glas som ska porträtteras eller om det är Flinck som sig själv som talar.

Då och då talar han med publiken om stycket han just läst. Han frågar om vi tycker att det är roligt. Han bjuder en hostande dam i publiken på vatten. Mitt i pjäsen ringer en mobiltelefon i salongen. Han tar då paus och snurrar iväg på spåret om att man inte ska bryta illusionen på teater. Stundvis lyckas han hålla sig i rollen en längre stund och då sitter man hänförd.

Missförstå mig inte. Thorsten Flinck är en lysande skådis. Hans sätt att spela den ohygglige pastor Gregorius. Som en harmynt suput som far runt på scenen och skriker så saliven sprutar. Eller den lite försynte Helga Gregorius som kommer till Doktor Glas med sitt problem.

Allt sitter helt perfekt när Thorsten Flinck spelar teater och inte är sig själv. Kanske är det just det som är problemet med underhållare av denna kaliber. De blir liksom ett med teatern så att det blir svårt att skilja personen och pjäsen åt.

Staffan Westerberg har löst det så att han alltid är sig själv. Han spelar aldrig någon annan. Thorsten Flinck är inte där än med sin version av Doktor Glas. Men jag tycker ändå att den fulla salongen fick valuta för pengarna. De ville ha en show på teatern och det fick de.
Jag har lite svårt för detta oortodoxa sätt att spela teater på men jag både skrattade och fick lite tårar i ögonen av doktorns berättelse. Det syns att Flinck själv är rörd av berättelsen.

Det är med tårar i ögonen han berättar att Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Och kanske blir det extra kraftfullt av att just Thorsten Flinck säger det.
Tharos Gröning