Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Tidlösa demoner når inte fram

Annons

SCENKONST
Noréns 80-talspjäser tycks stå inför en ny renässans. Häromveckan var det Dramatenpremiär på ”Som löven i Vallom-brosa”, och nu kommer Stockholms stadsteater med en nyinstudering av ”Demoner” – ytterligare ett av Noréns ”borgerliga dramer” från 80-talet.

Demoner
av Lars Norén.
Regi: Hugo Hansén.
Scenografi: Christian Friedlände.r
I rollerna: Johan Rabaeus, Marie Richardson, Gustaf Hammarsten och Sofia Ledarp.
Stockholms stadsteater. 
17/3–1/4.

Hugo Hansén – en ung registjärna som fått en rad jobb på Stockholms stadsteater de senaste åren – svarar för en betydligt mera tidlös, existentiell iscensättning jämfört med Carsten Brandts år 1986 – som jag minns som en av 80-talets starkaste teaterupplevelser i Stockholm. Den gången var det Lars Green och Ewa Fröling som så utsökt gestaltade pjäsens centrala roller: det världserfarna paret Frank och Katarina.

Nu spelas det barnlösa paret av Johan Rabaeus och Marie Richardson – två dramatenskådisar som med sin rutin gjuter tyngd i föreställningen – framför allt Johan Rabaeus, vars skärpa och överlägsna närvaro också lyfter fram ihåligheten hos Frank; hans ombonade, privilegierade tillvaro döljer en fundamental otillfredsställelse och förtärs som av ett svart hål mitt i vällevnaden.
Frank söker autenticitet, närvaro – men finner den inte. Livet har blivit ett spel – och han rör sig farligt nära den gräns där han inte längre orkar spela vidare.
Det är dagen innan Franks mamma ska jordfästas – urnan med hennes aska står i en skål i våningen. Under kvällen får de oanmält besök av ett yngre par, boende längre ner i huset. Dessa gäster, Thomas och Jenna (Gustaf Hammarsten resp. Sofia Ledarp), får närmast rollen av publik till det äktenskapliga helvete som Frank och Katarina snabbt lägger i dagen, i takt med att alkoholkonsumtionen tilltar.

De oskuldsfulla, lite trivialborgerliga Thomas och Jenny påminner starkt om det yngre paret i Edvard Albees klassiker ”Vem är rädd för Virginia Wolf” och som även de får funktion av ett slags publik till den dödsdans det äldre paret bjuder upp till (Ja: Strindbergs ”Dödsdansen” är en uppenbar association – liksom för övrigt en senare film: Roman Polanskis ”Bitter Moon”, som rör sig inom samma område som Demoner).
Den förrädiskt lättsamma konversationen far iväg över bråddjup och över minerad mark. Gång på gång kontrasteras Franks och Katarinas cynismer, desillusion och framvällande desperation med Thomas och Jennys äppelkäcka optimism och nästan parodiskt präktiga leverne – som dock allt mer undermineras av det djävulska spel som Frank och Katarina driver (och drivs av).

Den desperata, närmast absurda komiken är något nedtonad i Hanséns uppsättning, där han också – tycks det mig – har reviderat manuset ganska hårdhänt.
Föreställningen – hur sevärd och välspelad den än är – når inte samma siktdjup som Carsten Brandts, 1986.
Marie Richardsons Katarina förblir märkligt diffus, och trots att både Gustaf Hammarsten och Sofia Ledarp gör väl ifrån sig blir det för mycket storvulna gester på bekostnad av verklig nedstigning i all smärta och svärta.

Björn Gustavsson
kultur@daladem.se