Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Tomrummet efter Anna Lindh

Anna Lindhs död skapade ett plötsligt tomrum i svensk politik. De flesta av oss minns den där morgonen när det stod klart att hon hade avlidit av skadorna hon fått efter knivhuggen på NK i Stockholm. Det var så oerhört omtumlande. Det vanliga politiska språket stod hjälplöst inför tragedin.

Annons

Sverige var då mitt upp i slutspurten av kampanjandet inför folkomröstningen om euron. Där hade Anna Lindh stridit hårt på ja-sidan och många, inklusive jag själv, hade retat sig på att hon gått ut tillsammans med näringslivets företrädare på Ja-sidan.
Men det där spelade ingen roll när hon plötsligt hade tagits ifrån oss alla. Hon var definitivt folkkär.

Hade hon fått leva hade hon varit den absolut självklara efterträdaren till en redan då – 2003 – allt tröttare Göran Persson. I valrörelsen 2006 hade hon med all säkerhet kunnat ge Fredrik Reinfeldt en helt annan match. Hon hade varit den första kvinnliga partiordföranden.
Naturligtvis hade även hon utsatts för kampanjer från borgerlig press, kanske av samma antifeministiska karaktär som de Mona Sahlin ofta råkade ut för. Utvisningen av de två egyptierna hade blivit en tung börda för henne, trots att det var hela S-regeringens beslut.
Men det är förstås bara en massa om. Kanske är det meningslöst att spekulera om allt sådant.

Vem var hon? Han var en politiker med stark utstrålning och helt klart gick hon hem också på den internationella arenan. Hon gick med i socialdemokratin 1969, samma år som Olof Palme blev partiets ordförande. Säkert kan man om Anna Lindh säga att också hon gick med i Palme och inte bara i ett parti.
Någon Olof Palme var hon förstås inte. Hon lämnade knappast något uttalat idépolitiskt arv efter sig. Men hon lämnade en oerhörd saknad och bilden av en politiker engagerad utöver det vanliga.

En sak som sällan nämns är också följande: Hennes död bidrog till nedgången för socialdemokratin som rörelse. Svensk socialdemokrati är unik på ett tragiskt sätt i europeisk politik.
Inget annat parti har i modern tid fått se två av sina främsta ledargestalter bortryckta av mord. Jag vet inte om någon försökt skildra vad två sådana mord på historiskt sett kort tid åsamkar en social rörelse.

Jag tror att mordet på Anna Lindh bidrog till att de interna striderna och de till synes eviga ledarskapsproblemen i partiet blev större än vad de annars skulle ha blivit.
Jag mötte henne bara som hastigast i olika offentliga sammanhang. Men även sådana möten ger en känsla av vad det var för slags människa. Hon verkade helt enkelt mycket vänlig. Och oerhört energisk.
Jag tittar på bilder av henne som ung. De stora glasögonen på en ung SSU:are under ett torgmöte. Det är en bild av politik så som den borde vara: ung, rörande, ute bland folk. Jag ser på bilden och överfalls av sorg.

Göran Greider
goran.greider@daladem.se