Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Torrt om arge Bohman

Annons

Utgiven av Atlantis

Denne arrogante, ofta hånflinande och i vissa frågor – till exempel Vietnam – stört-reaktionäre östermalmare har nu begåvats med en bok av förre partisekreteraren Lars Tobisson.

Det mest positiva om den är att den är skriven på partisekreterarprosa, inget glöd direkt, mera språkligt damm. Fast Bohman är givetvis intressant som person, denne tjänsteman vid Stockholms Handelskammare som sent, nära femtio år gammal, högst motvilligt drogs in i politiken och nästan lika motvilligt blev partimedlem.

När han 1970, efter en infekterad personstrid, efterträdde Yngve Holmberg som partiledare var han nästan sextio. Personstriden var så bitter att Bohman när han väl vunnit vägrade gå med på att Holmbergs porträtt målades för partihögkvarteret.

När han tillträdde var moderata samlingspartiet mest ett stort skämt, man fick dryga elva procent vid valet hösten 1970, innan partiledarbytet, minst bland de borgerliga. Andra tider skulle stunda, och rätt snart.

1970-talet brukar beskrivas som vänsterns decennium. Det gällde kulturlivet, men inte politiken i stort. 1970 gick s tillbaka, kräftgången fortsatte 1973, vilket resulterade i den så kallade lotteririksdagen, och 1976 kom det historiska regimskiftet. Då var centern det största borgerliga partiet och Thorbjörn Fälldin blev statsminister. De övriga borgerliga partierna vägrade godta en högerman på den posten, det var bara otänkbart.

1970-talets opinionsmässiga metamorfos kan i hög grad kallas en Bohman-effekt. Han stack ut, i långt högre grad än de trista företrädarna Gunnar Heckscher och Yngve Holmberg. Han hade kort stubin, blev lätt förbannad, vilket gav en karisma som gjorde sig i media. Han tog helt enkelt plats i det offentliga rummet på ett sätt som ingen högerledare på decennier, och lockade med sin rätt aggressiva framtoning tillbaka gamla högerväljare som flytt till folkpartiet och centern.

Minnet är ibland kort, jag hade glömt att en ilsken Gösta Bohman tågade ut ur det borgerliga samarbetet inte bara en utan två gånger. Först gällde det kärnkraften, sedan en skatteuppgörelse där han menade att de två andra regeringspartierna fjäskat för mycket för socialdemokraterna.

Tobissons bok är som sagt tyvärr rätt tråkig, och känns bitvis besvärande intern, utan vidare perspektiv. En vänbok helt enkelt, även om han tillåter sig ha åsikter om Bohmans humör och hans svårigheter att samarbeta med kvinnor. Föråldrade gentlemannaåthävor i kombination med plumpa logementsskämt – Bohman var kapten i reserven – var ingen bra mix.

Han hade definitiva åsikter om kolleger i det politiska livet. Olof Palme avskydde han, regeringskollegan Per Ahlmark föraktade han, den där eviga halmhatten, men han gick faktiskt bra ihop med Gunnar Sträng, trots ideologiska klyftor. En riktig karl precis som han själv, något som Tobisson förbigår.

På många vis var Bohman raka motsatsen till Fredrik Reinfeldt, som alltmer för varje år kommit att agera rollen som Muminpappan, bekymrad och vädjande, främst till väljarnas medkänsla för den som det i motgångens stund är synd om. .

En sak som knappt berörs i Tobissons bok är den stigande irritationen i förhållande till hans tidigare uppskattade påläggskalv Carl Bildt. Ett besked på morgonen att Bildt var på väg till Sundskär, Bohmans tusculum i skärgården, förstörde hans dag, sedan var det bara att invänta de höga tonlägena. Detta har jag ur hästens mun, fast hästens namn är hemligstämplat.

Gunder Aandersson