Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Trånsjuk trombon i trollflöjtsduett

Knappt har krutröken efter fyrverkerierna hunnit skingra sig, innan en festklädd Dalasinfonietta bjuder in till nyårskonsert inför den fullsatta Kristinehallen.

Annons

Gästande dirigenten Alexander Hanson, med militärmusiken i blodet, slår på en gång an tonen med Carl Maria von Webers ouvertyr till Abu Hassan, i uppsluppen och festlig marschtakt.

Det är ett lättsamt och mångskiftande program, precis som det ska vara på en nyårskonsert, med allt från Mozartopera till musical, från Beatles till fäbodjazz, från Tjajkovskij till storband. Men Alexander Hanson hoppar lika lätt över genregränserna som någonsin Sanna Kallur löpt över häckarna, och kvällens båda solister gör knappast tillställningen stelare.

Sopranen Hannah Holgersson är en ny bekantskap för mig, även om kanske någon annan minns att hon tävlade i Melodifestivalen för ett antal år sedan. Annars har hon en gedigen bakgrund i både tidig musik från medeltid och renässans, Mozartopera och nutida musik.

Här visar hon spexhumör genom att i sitt inledande nummer, irländaren Victor Herberts ”Art is calling for me”, slå sin vita fjäderboa runt halsen på dirigenten Alexander Hanson.

Jazztrombonisten och sångaren Nils Landgren behöver ingen närmare presentation. Med sin röda trombon har degerforsaren lagt generationer för sina fötter. I Lennon/McCartneys ”Penny Lane” får han Hanson att greppa en sångmikrofon och sjunga med, innan han intonerar ett av fäbodjazzens allra mest glittrande juvelsmycken, Nils Lindbergs ”Torn Eriks visa”. Solot ger svindel.

Var ska de här båda solisterna mötas? Jo, i Trollflöjten, Mozarts sagoopera! Papagena Hannah Holgersson ropar efter sin Papageno, vars duettstämma Nils Landgren exekverar på sin trånsjuka trombon. Och i nästa duett ur samma opera, ”När kärlek vaknar”, sjunger han med sin vibratofria och lite otäta jazzröst understämman under Hannah Holgerssons klangrika bel canto-röst. Ett sällsamt möte!

Hannah Holgersson har en väl utvecklad gestaltningsförmåga. Hon sjunger tre av Joseph Canteloubes (1879-1957) ”Chants d'Auvergne”, arrangerade folkmelodier med texter på det nästan bortglömda språket occitanska. Trots att knappast någon i publiken förstår ett ord, lyckas hon ändå få alla att begripa vad det handlar om. Jag kommer att tänka på den där scenen i filmen Pretty Woman, där Julia Roberts under besöket på San Francisco-operan upptäcker att hon förstår vartenda dugg, trots att allt sjungs på italienska.

Det är mycket som händer i denna nyårskonsert, mycket av det gränsöverskridande slaget. I tenoristen Magnus Lindgrens arrangemang av ”Kristallen den fina” får Landgren och Hanson Dalasinfoniettan att låta som ett bättre storband. Valstakten blir svävande, nästan utan kontakt med golvet, både i scherzot i Pjotr Tjajkovskijs första symfoni och i valsen ur Antonin Dvoraks stråkserenad i E-dur. Och Hannah Holgersson får både orkester och publik att sväva på samma sätt, när hon sjunger ”I could have danced all night” ur Frederick Loewes musical ”My fair lady”.

Extranummer i form av Radetzky-marschen, av Johann Strauss d ä. Alexander Hanson får på wienfilharmoniskt manér publiken att klappa i både pianissimo och forte. Men mest spektakulärt är ändå Nils Landgrens eget extranummer. Efter att mycket känsligt ha intonerat ”Ack Värmeland du sköna” drar han på ett rockigt solo, samtidigt som han bit för bit plockar isär den röda trombonen, till dess att han står och solar på bara munstycket – innan han, fortfarande spelande, undan för undan sätter ihop instrumentet igen och återvänder till folkvisan.

Till och med inom ramen för en nyårskonsert går det att bjuda publiken på överraskningar.

Annons