Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tvära kast när Boon släpper loss

Annons

Den flamländske författaren Louis Paul Boon omgavs under senare delen av sjuttiotalet ständigt av Nobelprisrykten. Några av hans viktigaste verk översattes till svenska, bland annat Lilla kapellets väg 1975, Mitt lilla krig 1976 och Svarta handen 1979. Samma år avled han utan att erhålla det eftertraktade priset. Alltsedan dess har författaren i stort sett varit bortglömd i Sverige – tills H:ström och Boons entusiastiske översättare Per Holmér denna sommar i serien Europa ger ut Paradisfågeln från 1958.

Recension
Paradisfågeln
av Louis Paul Boon
Översättning: Per Holmer
H:ström Text & Kultur

Boken bygger på högexplosivt stoff, här korsas Marilyn Monroes tragiska framgångssaga med den engelske seriemördaren John Christies illdåd. Under 40- och 50-talen lockade denne diskrete massmördare åtta kvinnor till sin spöklika bostad på Rillington Place 10 i Notting Hill, oftast för att där utföra illegala aborter under inverkan av lustgas. En verksamhet som bedrevs under en mask av respektabilitet tillsammans med hustrun, tills även hon blev ett offer för nekrofilen och seriemördaren John Christie. Offren placerades i lägenheten och i trädgården, men uppdagades inte förrän 1952, trots att de illa emballerade och undanstoppade liken stank himmelshögt.

Paradisfågeln utspelar sig i den fiktiva staden Tabus mest illa beryktade kvarter Kloster. Här hyr Herr Wadman, som bär tydliga drag av John Christie, ut rum och odlar sin trädgård, samtidigt som han samlar pornografiska bilder. Ett intresse han delar med den besynnerlige E H Ramadhoe, som studerar kvinnobilden genom historien. Detta minst sagt egendomliga persongalleri kompletteras av den dövstumme boxaren Vulcan Filter som fungerar som ett slags medium. Ur Vulcan Filters inre förmedlar en röst myten om barnen som rituellt offras till en högre makt och sökandet efter Paradisfågeln, en symbol för religion och sexualitet, ett slags berättelse i berättelsen.

Marilyn Monroes alter ego i romanen är Beauty Kitt. Hennes historia om sitt liv följer troget den berättelse som senare biografer som Arthur Miller och Joyce Carol Oates tecknar ner, här finns uppväxten i misär och upptäckten, hennes framgång som bystdrottning, liksom hennes olika äktenskapliga debacler och filmkarriär, hennes slagfärdighet, i romanen benämnd kittismer.

Louis Paul Boons roman är närmast vad man skulle kunna kalla en litterär skvader: här möts sedesskildring och ett slags moralbudskap i den vildsinta skrönan. Författaren sätter fingret på den egendomliga puritanism som var förhärskande under femtiotalet och som i själva verket döljer en häxkittel av sexualitet, oftast snedvriden och lastbar. Framför allt är det unga och barn som exploateras sexuellt genom att fotograferas alltmer utmanande poser och kläder som visar mer än de döljer, en attityd som pekar fram mot vår tid.

Louis Paul Boons styrka är hans oförblommerade språk och oblyga blandande av genrer, hans humor och överraskande vändningar – ofta gäller det att hålla i hatten för att följa med i alla oväntade förvecklingar, inte minst i det avslutande kriget mellan femtiotalets bystdrottningar, såväl verkliga som inbillade.
Utan tvekan är Louis Paul Boons en av 1900-talets intressantaste författare som inte förtjänar ödet som bortglömd. Därför kan man bara hoppas att H:ström kan bjuda på fler alster ur hans stora författarskap, i synnerhet som man till sitt förfogande har den skicklige och följsamme översättaren Per Holmer, som i ett kort men spännande efterord berättar att det var just läsningen av Louis Paul Boons 70-talsböcker som fick honom att lära sig flamländska för att kunna läsa fler av hans böcker.
Som författare förkroppsligar Louis Paul Boons Marilyn Monroes berömda citat: Alla som är stjärnor förtjänar att glittra.

Lena S. Karlsson