Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Val i Norge och vargar i Sverige

Annons

Det drar ihop sig till val i Norge 9 september. Med tanke på hur mycket medierna ägnar åt presidentval i USA är det lämpligt att skriva lite grann om detta val.

Norges ekonomi är numera lika stor som Sveriges, även om befolkningen bara är drygt hälften så stor som i Sverige.

Norge bytte regering i varje val i 20 år, fram till valet 2009. Då lyckades den socialdemokratiskt ledda regeringen behålla makten, trots att den tappade lite grann i stöd och vinstmarginalen i mandat blev liten.

Norge har i åtta år styrts av en trepartikoalition där, förutom socialdemokratiska Arbeiderpartiet, också landets motsvarighet till Vänster- och Centerpartiet ingår. Statsminister Jens Stoltenbergs S-parti är dominerande i denna koalition. I valet 2005 fick S cirka 35 procent av rösterna och lite mer i mandat räknat.

Den ekonomiska utvecklingen har varit bra i Norge en lång tid, så även de senaste åtta åren. Ändå ser Stoltenbergs regering ut att gå mot en förlust. I vissa mätningar får de tre regeringspartierna 35 procent, det som S i Norge ensamt fick för åtta år sedan.

Kanske är just den goda ekonomiska utvecklingen problemet. Norrmännen verkar ha drabbats av det som kallas de stigande förväntningarnas missnöje. Många väljare tycker att mer borde göras, särskilt i välfärden, när ekonomin är så pass bra.

Politikerna, särskilt de i regeringen, måste dock hålla igen på utgifterna för att inte inflationen ska bli för stor. Och i Norge har inflationsnivån varit högre än i Sverige beroende på olje- och gasindustrins dragkraft.

De som har valvinden i ryggen är de två högerpartierna: Höyre och Fremskrittspartiet, Frp. Det förra ligger på runt 30 procent och det senare på 15. I några val har Frp fått över 20 procent, men har inför årets val fallit tillbaka en del. Höyre, som kopierat svenska Nya Moderaternas grepp för att vinna val, har det högsta stödet sedan 80-talet.

Höyreledaren Erna Solberg är den borgerliga statsministerkandidaten. Och hon är beredd att ta in Frp i sin regering. Det är något som borgerliga statsministerkandidater förr inte har varit beredda att göra. Frp ansågs länge vara alltför främlingsfientligt för att få regera.

Två små borgerliga partier till är också välkomna att delta i regeringen om de vill: Kristdemokraterna och liberala Venstre.

Stoltenberg framträdde som taxichaufför som körde taxi och pratade politik för några veckor sedan, ett nytt kampanjgrepp. Stoltenberg måste öka tempot annars får han lämna statsministerämbetet om några veckor.

*

Frågan om rovdjuren, inte minst vargen, har varit känslig och rört upp starka känslor i många år. Så har det varit särskilt i Dalarna. Vitt skilda intressen som förespråkat antingen inga vargar eller mer än tusen har funnits.

Speciellt vissa av motståndarna till varg har intagit en oförsonlig hållning. De har ofta velat ha tillbaka den tid från före 80-talet då det inte fanns några vargar i Sverige. Men den tiden var ett historiskt undantag. Före det, fram till 1800-talet, var den naturliga vargstammen i Sverige åtminstone 1 500 vargar.

Med skogsbrukets kalhyggen från 60-talet växte lövsly och ungtallar upp och blev riklig föda för älgarna. älgstammen exploderade och blev onormalt stor, från slutet av 70-talet. En viss nedskjutning skedde på 80-talet, men älgstammen är ännu ganska stor i vårt land, historiskt sett.

En predator är en varelse som står högt upp i näringskedjan i naturen, ofta överst. Både varg och människa är predatorer. Som sådana konkurrerar de med varandra, och andra predatorer, om byten som exempelvis älg.

Hur många av predatorn varg som Sverige bör ha är en allvarlig fråga.

I den utredning som presenterades i går av Peter Egardt från vargkommittén i kort form på Svenska Dagbladets debattsida försöker man komma ifrån fixeringen vid ett visst antal vargar.

I stället resonerar man om ett spann med minsta antal, givet de begränsningar som finns som risk för inavel, och ett högsta antal. Det senare begränsas av hur mycket störande påverkan vargen i så fall åstadkommer på sin omgivning, i form av att riva får och annan boskap.

Anslag som ska ges till stängsel och annat som minskar vargars störningar på omgivningen ska bli mer omfattande. Och skyddsjakt ska bli lättare att lagligt få bedriva på varg, redan efter ett angrepp på boskap.

Kanske är de föreslagna åtgärderna får få för att tillfredsställa de som inte vill ha några vargar alls. Men den gruppen är ganska liten även om den lokalt i områden med varg kan vara stor just där. Och de åtgärder som presenteras är bra för att få ökad acceptans för en livskraftig vargstam vars storlek kan variera en del över tid.

I debatten om rovdjurens antal i Sverige måste deltagarna visa ansvarsfullhet. I andra länder med rovdjur eller farliga djur finns liknande debatter. I (delar av) Afrika kan lokalbefolkningar tycka att elefanterna är störande och trampar ned och borde bli färre. Och i (delar av) Indien finns de som tycker att tigrarna är farliga och obehagliga och borde bli färre.

Men vi i Sverige får svårt att driva linjen att elefanter i Afrika och tigrar i Indien måste få vara många för att det ska vara livskraftiga stammar och samtidigt vara ovilliga att hålla en vargstam här som är så stor så att den inte riskerar inavel.

Den kompromissinriktade lösning som bland annat Egardt presenterat i utredningen är bra och stöds troligen av en majoritet i Sverige, även om det finns en del som tycker annorlunda i denna fråga. Men så är det i de flesta samhällsfrågor.



Vi i Sverige får svårt att driva linjen att elefanter i Afrika och tigrar i Indien måste få vara många för att det ska vara livskraftiga stammar och samtidigt vara ovilliga att hålla en vargstam här som är så stor så att den inte riskerar inavel

Robert Sundberg
robert.sundberg@daladem.se