Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Välj rätt föräldrar!

Så fort vi pratar om social utsatthet, arbetslöshet, missbruk och sjukdomar gäller ännu till stora delar det gamla uttrycket: ”Man kan inte vara nog försiktig i valet av sina föräldrar.”

Annons

Det brukar sägas att Oscar Wilde står bakom formuleringen men i själva verket är ursprunget okänt. Det står att läsa i en liten fotnot i höstens kanske viktigaste fackbok ”Usla, elända och arma” (Natur&Kultur). Den handlar om samhällets utsatta under 700 år. Redaktörer för boken har varit Annika Sandén och Sofia Holmlund. Båda är forskare i historia vid Stockholms universitet.
Antologin består av 15 olika avsnitt skrivna av lika många författare. Det är en hisnande resa som sätter perspektiv på saker och ting. Vad som är uppenbart är att människor som återfinns i en underklass, som levt i samhällets utkanter, alltid har jagats av stat och folkmajoritet. Lösdrivarlagen försvann inte förrän vid mitten av 1960-talet. Dessa människor har kategoriserats som tattare, tiggare, galna eller som löskefolk.

Många har fötts rakt in i fattigdomens fällor, andra har råkat ut för olyckor eller sjukdomar som gjort att tillvaron kantrat fullständigt.
Enligt forskarna Sandén/Holmlund saknas empirisk forskning på området. De efterlyser en socialhistoria som har ett mer uttalat underifrånperspektiv. De hoppas att antologin skall bli början till ett betydligt bredare och mer långsiktigt forskarsamarbete.
Det låter lovande, motkrafter finns i tidevarv där vi på nytt har hamnat i ett samhällsklimat där många letar syndabockar och pekar ut andra människor som orsaken till olika samhällsproblem.
Samtidigt genomsyras samtiden av en förblindad framgångsmyt, där alla sägs kunna bli vinnare på morgondagens marknadstorg. I den andra vågskålen ökar automatiskt också det allmänna föraktet mot svaghet.
En obehaglig moralitet sprider sig, nämligen att det är ditt eget fel och ingen annans om du misslyckas. Att tillvaron är bräcklig låtsas vi sällan om. På ett ögonblick kan din inrutade vardag vara omkullkastad av både yttre och inre omständigheter. Du kan förlora jobbet, genomgå en svår skilsmässa, mista din käresta, en förälder, ett barn.
Livet har inga garantier. Hur många gånger står vi tacksamma inför det faktum att vi har hälsan i behåll?

I antologin Usla, Elända och arma möter vi människor som långt före oss tog sig igenom livet, kantstötta och sårade. Det handlar om medeltida syndare och krigsinvalider från stormaktstiden. Här finns berättelserna om ogifta mödrar och deras barn i bondesamhället. Övergrepp och utfrysning hörde till vardagen. I storstäderna blev änglamakerskorna fler och fler.
Hur stod dessa människor ut? Hur orkade man leva vidare?
Utsatthetens villkor har aldrig varit konstanta, menar redaktörerna till boken. Det har förändrats med tiden. Under medeltiden var den fattiges lott att stå för ett slags andligt värde. Det ansågs att fattiga på något sätt befann sig närmare Gud än andra. Därför var allmosor och välgörenhet något positivt eftersom givaren genom att skänka råkade komma himmelriket lite närmare.
Senare; när vi börjar närma oss vår egen tid, blev underklassen en börda för samhället. Känns tongångarna igen? Det sägs att vi inte har råd med solidaritet längre med människor som har flytt för sina liv. Den styrande Allianspolitiken har heller inget intresse för ett mer rättfärdigt samhälle – tvärtom.
Arbetslösa och sjuka har fått smaka dagens variant av piskan i stället för moroten i form av sänkta ekonomiska ersättningar. Talet om utanförskap var bara en retorisk fint.

Allt fler anses vara funktionshindrade av Arbetsförmedlingen. I dag klassas 27 procent som svåra att placera på den ordinarie arbetsmarknaden. För 20 år sedan var det tio procent. Det är inte bara utbildning och erfarenhet som avgör. Nej, minst lika viktigt är social kompetens. Lång arbetsfrånvaro, depression, armsvett eller problem med språket kan räcka för att du inte anses vara ”anställningsbar”.
Att falla omkull kan alla göra oavsett samhällsklass. Men det sociala arvet väger alltjämt tungt. Den som växer upp i sociala och materiella utsatta förhållanden, löper stor risk att bli kvar där.
När skall vi dra lärdom av den slutsatsen och på nytt börja bygga ett samhälle som har plats för alla?

Ulf Lundén
ulf.lunden@daladem.se