Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Vapenskrammel med svensk medverkan

Jag, liksom säkert många, hade stora förhoppningar på att den röd-gröna regeringen skulle föra en förnuftig utrikes- och säkerhetspolitik. Det började bra med erkännande av Palestina och lanserandet av en feministisk utrikespolitik. Det gav en ny ton, efter alla dessa år av Carl Bildts tröttsamma kalla kriget-retorik.

Saudiincidenten blev pinsam, men huvudansvaret för debaclet låg hos Stefan Löfven och hans närmast maniska engagemang för svensk vapenexport.

Men Saudi var ändå en mindre betydelsefull fråga. Det som nu händer däremot kan få allvarliga följder för Sveriges säkerhet: den närmast förbehållslösa svenska uppslutningen kring och deltagande i NATO:s militära demonstrationspolitik i Östersjön.

Det är en sak att Sverige, liksom andra EU länder, fördömer den ryska Ukrainapolitiken och medverkar i sanktioner. Det är en helt annan sak att vi medverkar till ett ökat vapenskrammel i Östersjöområdet.

Vi kan inte förhindra att NATO och Ryssland genomföra stora manövrar i Östersjön, uppenbart för att visa hur starka de är, på det sätt som är logiskt för militärer och militaristiska regeringar. Men vi kan säga nej till egen medverkan eller tillåtelse för NATO-styrkor att använda Sverige som bas.

Ledningen i försvaret vill förstås medverka, den känner sig karsk och stolt att den får vara med och leka med USA. Men det är inte officerarnas lekbehov som skall styra svensk säkerhetspolitik.

Under det kalla kriget var det en självklarhet för Sverige att försöka minska spänningen i närområdet, särskilt Östersjön. Det präglade den svenska politiken och det ansågs av alla ansvariga partier vara ett starkt svenskt intresse.

Det var en given del av en socialdemokratisk utrikespolitik liksom behovet att också i spända tider upprätthålla en dialog, också med Sovjetunionen. Men så är det uppenbarligen inte längre. Ansvaret för säkerhetspolitiken tycks ha glidit över till försvarsministern och statsministern och därmed till en populistisk präglad demonstrationspolitik.

Efter att länge ha varit närmast försumbara har de militaristiska stämningarna i samhället ökat, i medierna anförda av Dagens Nyheter, som numera under Peter Wolodarskis ledning har övertagit Svenska Dagbladets hävdvunna ställning som militarismens huvudorgan.

Det är här ledarsidan dundrar på och det är här man får läsa starkt tendentiösa reportage inte bara om Ryssland utan också om det svenska försvaret, i glorifierande syfte, nu senast om 27 soldater som i ett stålrör, det vill säga ubåt, genomför topphemliga uppdrag. Det är en obehaglig militaristisk doft i luften och det tycks påverka Löfven & Co.

Men en socialdemokratisk ledare borde istället ha tagit upp kampen och klargjort att det ligger i Sveriges och hela regionens intresse att hålla tillbaka en upptrappning av vapenskrammel i närområdet och att svensk medverkan i sådana övningar inte stärker vår säkerhet utan tvärtom.

Man hade kunnat hoppas att Stefan Löfven i ord och handling hade visat att politik inte bara handlar om att följa vad man tror är opinionens våg utan också påverka den.

Det hade varit befriande om Löfven – i enlighet regeringsdeklarationen – ordentligt satt ned foten och klargjort att Sverige alltså inte skall bli medlem av NATO och heller inte dras in i NATO-maskineriet eller delta i dess övningar och vädjat till både NATO och Ryssland att trappa ned sin militära aktivitet i Östersjön.

Men så blev det alltså inte. Det är kanske inte förvånande, men dystert och oroande.

Carl Tham