Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Väpnat våld i skolan

På fredagsmorgonen hörde en person från Malmö av sig till Ring P1 och var riktigt förbannad. Han var förbannad på radion som hade refererat en riskanalys som Skolverket gjort tillsammans med Myndigheten för samhällsskydd om det som i medierna oftast kallas skolskjutningar.

Annons

Verket hade kommit fram till att det skulle kunna inträffa en skolskjutning vart tionde år. Den som ringde in till P1 var upprörd därför att han menade att bara att tala i offentligheten om en sådan riskanalys var litet som att öka risken för att det skulle ske.

Ligger det något i den där personens upprördhet? Problemet är att det nog tyvärr gör det. Även när jag skriver denna korta ledare om fenomenet fruktar jag att risken för händelser av det här slaget ökar en smula. Det har också påpekats att det kanske är oansvarigt att ens använda ordet ”skolskjutning” eftersom det gör ett medialt gångbart begrepp – nästan som om det handlade om en speciell genre av krigsfilm! – av något som handlar om vanvettigt och förkastligt våld.

När en av de värsta massakrerna i USA inträffade 2007 skrev jag följande i en ledare: ”Jag satt en stund och såg, i skräckfylld begrundan, på det där ordet ”skolskjutning”; det stod faktiskt så i en del nyhetsmeddelanden. Som om det rörde sig om något slags etablerad verksamhet på skolorna. Som om – ja, den absurda tanken far genom huvudet – ordet är besläktat med skolskjuts.”
När massakern i Newton inträffade för inte så länge sedan kom samma förfärande känsla över många av oss: Den enorma mediala uppmärksamheten riskerar att trigga igång än mer våld av det här slaget.

Så hur ska medierna göra? Det finns inget enkelt svar på det. Jag misstänker att själva massiviteten i dagens medieutbud i sig alltid riskerar att förvandla en fruktansvärd händelse till något som gör hela medieapparaten och delar av tittarna/läsarna/lyssnarna upphetsade. Och den upphetsningen kommer alltid att riskera att påverka de sköra psyken som eventuellt kliver över gränsen till det ofattbara våldet.

Jag tror att en liten åtgärd faktiskt är att sluta prata om ”skolskjutningar” och istället tala om väpnat våld. En annan åtgärd är förstås att ständigt debattera vapnens magiska makt i samhället. I USA är vapenlobbyn mäktigare än här. Men vapnens makt hyllas mellan raderna även i det vapenexporterande Sverige.
Jag minns att många var rätt så stolta när de såg svenska JAS-plan lyfta mot Libyen. Det var något konstigt i luften.

Man kan känna det också när försvarsmakten ibland gjort reklam för att locka unga krigare. Som om vi alla kunde delta i en spännande krigsfilm. När kryssningsmissilerna ett tag tycktes vara på väg mot Syrien pratades det ganska litet om vad ett dödligt vapen faktiskt är; debatten handlade mer om straff och hämnd.

Sverige har än så länge varit förskonat från massakrer i skolor medan det i Finland har inträffat flera gånger och i USA många gånger (och inte bara i våra dagar utan långt ner i mellankrigstiden). Oftast handlar det om mycket unga män som råkat in i en ond cirkel där de på ett eller annat sätt känner sig obekräftade och utanför alla sammanhang. I detta sköra tillstånd kan skolan framträda som den offentliga scen som han känner till och är den han kan agera på. Och med ett magiskt vapen i handen – ty i vår kultur är vapnen magiska – övergår vanmakten till gränslös makt över liv och död.

Göran Greider
goran.greider@daladem.se