Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

"Var tid har sin fascism", skrev Primo Levi

Annons


/Överingress/
Åklagare i Milano begärde i onsdags att få ställa Italiens premiärminister Silvio Berlusconi inför rätta för att ha haft sex med en minderårig prostituerad. Berlusconi avfärdar dock anklagelserna.
Vem är denne man? Kristina Kappelin försöker ge ett svar i sin bok Berlusconi – Italienaren.

Kristina Kappelin
Berlusconi - Italienaren
Brombergs förlag
Jag har under åren ställt mig frågan: Hur kan italienarna rösta fram en som Silvio Berlusconi till makten? Och inte bara en gång, utan flera gånger sedan hans första valseger med Forza Italia(Heja Italien) 1994.
Journalisten Kristina Kappelin har fått frågan oräkneliga gånger från konfunderade svenskar. Med boken Berlusconi - Italienaren, försöker hon pedagogiskt lägga det pussel av förklaringar som krävs för ge svar på frågan.
  
Jag blir beklämd när jag läser Kappelins bok. Kanske inte främst över huvudpersonens arrogans och trixande med lagar och regler. Eller den mellan raderna nästan totala likgiltigheten han de facto visar inför pressfrihet och de hyllade orden om allas lika värde.
För när de på olika ställs mot "Sue Emittenza", Hans höghet, privatekonomiska intressen behöver ingen tveka vad den 74-årige premiärministern och mediamogulen främst värnar om.
Men att i bokform läsa om det man läst i tidningar och sett om i tv blir till en del ändå mest bara en uppdatering av det man redan visste.
 
Det som gör mig riktigt beklämd är det tillstånd som ges över landet Italien som nästa år fyller 150 år som nation. I realiteten består dock nationen av sextio miljoner individer vars enda trogna lojalitet verkar finnas med den egna familljen, La famiglia. 

Det sköna turistlandet symboliserar Kappelin med bilden av en gammal man, men med ett oklanderligt yttre.Yta är om inte allt, så i fall väldigt viktigt. Blanka skor, snabba bilar och gentlemannamässigt beteende mot damer. Och till det en överallt skälmskt leende Il Cavaliere, den före detta byggherren som visade att det går om man bara vill och gick och blev landets rikaste person. Jo, pyttsan! 

Bakom ytan och religionen Il Calcio, fotbollen, finns kalla fakta som berättar att Italien har västeuropas äldsta befolkning och en nativitet som ligger i botten mot jämförbara länder.
"Parlamentet är som ett ålderdomshem för eliten, med en stor andel pigga gamla farbröder", skriver Kappelin och ger ordet backlasch nya dimersioner i beskrivningen av kvinnors situation i dagens Italien. Kapitlet Madonnan, horan och Silvio Berlusconi är ett av bokens mest intressanta och från svensk horisont häpnadsväckande. 
 
Trots italiens stinnaste plånbok och medial dominans med bland annat tre egna tevekanaler skulle Berlusconi inte lyckats nå premiärministerposten om inte det samhälleliga klimatet var gynnsamt när han klev in på den politiska arenan i början av 1990-talet.

Den stora korruptionsskandalen, "Mani Pulite", raserade folkets förtroende för den gamla politiker-eliten med rotrådar bak till efterkrigstidens Italien. Och in på scenen kom... ja ni vet vem, inte den snälle tjuren Ferdinand, utan anti-politikern Berlusconi. Ägare av holdingbolaget Fininvest och det anrika fotbollslaget Milan. En helt ny spelare på planen och en som ville ha drag under galoscherna. Och även om den nya spelaren genom sina affärer ofta befunnit sig i lagars gråzon var det inget som bekom italienarna. 

Alla med makt har fingrar i olika syltburkar, tycktes de prövade italienska folket resonera.  
Kappelin menar att italienare i gemen beundrar de som är "furbo", det vill säga på ett listigt sätt gör sig pengar och snor en kaka från den förhatliga staten.
Den mentala manegen var så att säga krattad för Berlusconi, vars frihetsbegrepp bäst förklaras som frihet från – allt som stör affärerna och de politiska visionerna om – än mer frihet från.
 
Italien och italienarna är eljest, slår Kristina Kappelin fast. De älskar bröd och skådespel och har fått åskilligt av detta med Berlusconi vid makten. Men kanske är måttet snart rågat, även om osvuret är bäst när det teflon-politikern från Milano.

Jag läser vid sidan om "nyheten" i svenska tidningar att en av Berlusconis närmaste män varit en länk mellan Cosa Nostra, maffian på Sicilien, och "folkets Silvio" på fastlandet. Ett kapitel i Kappelins detta har hänt-bok handlar just om kontakterna med den organiserade brottsligheten, som alltid är stark där samhället är svagt eller ligger lågt.
Och utan att vara mafioso är det ju det Berlusconi vill ha, ett samhälle bara så aktivt och engagerat att det inte stör de privata näringsintressena.

I kapitlet Auktoritär demokrati och medial populism skriver Kappelin med bekymrad penna om den värdeförskjutning hon ser i det Italien hon bott i och rapporterat från den senaste 20 åren.
Det handlar om underhållning till döds, för att låna Neil Postmans boktitel från 1985 om massmediasamhällets utveckling.
Och om ett allt större och öppnare förakt för "de andra" med stigmatiseringen av italiens romska befolkning som aktuellt exempel. 
"Var tid har sin fascism", skrev Primo Levi.
  
Kristina Kappelin lyckas trots rikligt med fakta på bordet bara delvis förklara varför italienarna återkommande lagt sitt hopp och sin framtid i Silvio Berlusconis händer.
Men däremot lär jag mig en hel del genom att läsa Berlusconi - Italienaren. Så mycket att jag bekymrat ställer mig frågan: Vad ska egentligen hända med Italien? 
Ingemar Nilsson
 
/CITAT/ "De älskar bröd och skådespel"