Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Våra nya arbetsplatser. Del 1. Kampen om skrivborden – när hela havet stormar

Artikel 1 av 2
Våra nya arbetsplatser
Visa alla artiklar

Det finns en stark trend i kontors-Sverige: ta av medarbetarna skrivborden. Det blir så mycket flexiblare, roligare, trevligare då. I reklamutskicken från arkitektfirmorna ser det i alla fall så ut. Leende modeller som ska föreställa anställda ser ut att trivas alldeles förträffligt bland hammockar, saccosäckar, fikaståbord – och så inklämt i något hörn vissa arbetsytor där det faktiskt går att arbeta. Men själva idén är att antalet skrivbord ska vara färre än antal medarbetare. Något som lätt kan innebära att varje morgon börjar som leken hela havet stormar när medarbetarna ska slåss om att få en arbetsplats att arbeta vid. Så flexibelt, roligt och trevligt vill allt fler arbetsgivare att de anställda ska få ha det på jobbet.

Ett exempel är Trafikverket som i snabb takt förvandlar sina kontor till vad som benämns aktivitetsbaserade arbetsplatser. Det innebär att det finns olika arbetsstationer för olika arbetsuppgifter. Personalen ska pendla mellan de olika stationerna, beroende på vilka arbetsuppgifter de har för tillfället. De har alltså inga fasta arbetsplatser.

I Gävle är myndigheten på jakt efter nya lokaler, lokaler som ska formas efter det nya arbetssättet. Men konceptet har redan införts på flera orter runt om i landet.

Diskussionen har stundvis varit ganska het inom myndigheten. Men även ytterst timida funderingar från medarbetarna borde få myndigheten att fundera ett varv till.

"Skattemedel går till att plocka fram utrustning och arbetsmaterial, plocka bort det samma, anpassa arbetsplatsen. Förutom ovan även alla avbrott i koncentrationen som kostar tid och pengar", kommenterar en anställd i en kommentar på myndighetens intranät vid en av de orter där aktivitetsbaserade arbetsplatser redan införts.

Och detta, ytterst timida påpekande, är fullt relevant. För det här handlar alltså om en skattefinansierad verksamhet där de anställda används som försökskaniner.

Det finns vissa krav att ställa på en kontorsarbetsplats. Stolar, bord, belysning och skärmar ska vara inställda för att passa den enskilde medarbetaren. Men i den aktivitetsbaserade arbetsplatsen är inget individuellt utan all möblering gemensam. Det innebär att skattekronor går till att de anställda ska hitta en arbetsplats, ställa in stolar, anpassa bord och skärm och sedan plocka fram sitt arbetsmaterial, varje dag. En medarbetare räknade på myndighetens intranät ut att den förlorade arbetstiden, som hen beräknar till 30 minuter per medarbetare varje dag, skulle innebära 16 miljoner kronor i produktionsförlust årligen för arbetsgivaren, och det bara på en av orterna.

Det finns såklart motiv till att allt fler arbetsgivare bygger om kontoren till aktivitetsbaserade arbetsplatser och flexkontor. Dels handlar det om en stark inredningstrend och det faktum att ständigt stillasittande inte är bra för de anställdas hälsa. Med arbetsplatser som har färre skrivbord än anställda krävs att de anställda rör på sig, för att finna platser att arbeta på.

Men det handlar även om ekonomi. Skrivbord tar plats. En saccosäck kräver inte lika mycket utrymme. Mindre yta innebär lägre lokalkostnad.

En hel del av de anställda i företag som gått över till aktivitetsbaserade arbetsplatser och flexkontor väljer istället att arbeta hemifrån. Och om det blir normen, om personalen istället väljer att arbeta hemifrån, då behövs det ju inga kontor alls.

Så praktiskt. Och billigt.