Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Varmhjärtat drama med Kerstin Thorvall

Annons




Recension
Kvällarna med Kerstin
Manus: Ann Petrén, Åsa Lindholm, Misa Lommi och Carolina Frände efter en bok av Åsa Mattsson och Caroline Roosmark.
Regi: Carolina Frände.
Medverkande: Ann Petrén, Misa Lommi.
Musiker: Celso Paco,Manluckerz Mic Chikutu, Kahanga Dekula, Deodato Siquir.
Kulturhuset, Stockholm, Klarascenen.'

När publiken kommer in gungar hela salongen i takt med den suggestiva musiken som är viktig del av föreställningen. Publiken består till stor del av silverhåriga damer som har hjärtans roligt, de klappar takten till de afrikainspirerade rytmerna. Man kan ana att här sitter många av Kerstin Thorvalls läsare och beundrarinnor.'
Kerstin Thorvall var en författare som aldrig strök medhårs, hon käftade och var bråkig och hon vägrade att rätta in sig i kvinnorörelsen foträta led, inom VPK stirrade man förundrat på hennes rödlackerade naglar och flamboyanta kläder.

Föreställningen utgår ifrån Åsa Mattsons och fotografen Caroline Roosmarks intervjuer och bilder som resulterade i Dagarna med Kerstin. Ann Petrén gör en förbluffande porträttlik Kerstin, i färgstarka Gudrun Sjödénkläder och ibland styr hon ut sig med yviga hattar. Hon gestaltar en kvinna som trots påfallande ålderskrämpor och tilltagande gaggighet visar prov på en smittande livslust. Inkontinens, benskörhet och dödsångest bekämpas med samtal hos psykiatern men framför allt med dans, en rusig och våldsam dans som lindrar såväl ensamhet som sjukdom.
Hennes ibland hunsade och ibland illa tålda hjälp från hemtjänsten, följsamt spelad av Lisa Lommi, får ta del av Kerstins minnen. Visste hon att det var Kerstin Thorvall som genom sina böcker och artiklar skapade den moderna tonåringen? Att det var hon som drog in pengar till familjen, långt innan det var vanligt att kvinnor hade försörjningsansvar?
Som författare visade Kerstin Thorvall stort mod. Än i dag väcker hennes bok om sexualiteten hos äldre kvinnor, Det mest förbjudna, lätta rysningar. Det är knappast mera commes-il-faut idag att se äldre kvinnor avklädda bland alla perfekta unga kroppar. Men Kerstin Thorvall hävdade de äldres rätt till ett sexualliv utan skam.

I föreställningen berättar Kerstin om ömsom traumatiska händelser, ömsom om stunder av strålande lycka.
Den saknar röd tråd, utan bygger mera på hågkomster ur ett bristfälligt minne, för att travestera en annan aktuell kvinna, Monica Z. Här ryms både mänsklig storhet och ynkedom sida vid sida.
Vare sig regissören eller Ann Petrén väjer undan för de mindre smickrande sidorna av Kerstin Thorvall. Som när hon kryper ihop i fosterställning och kräver att bli behandlad som ett spädbarn. Inuti den åldrade kroppen finns ett mycket litet barn som aldrig tänker växa upp och som ständigt revolterar och pockar på uppmärksamhet.
Allra mest knyter man under den halvannan timme långa föreställningen an till de senare åren i Kerstin Thorvalls liv och det som hon berättar om i böckerna Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig, en skildring av längtan efter närhet och ömhet, samt Nödvändigheten i att dansa från 2001.

Det är en varmhjärtad föreställning som ensemblen och inte minst musikerna levererar, men den är framför allt Ann Petréns, som blåst liv i Kerstin Thorvalls komplicerade gestalt med stor känslighet och glimten i ögat.

Lena S. Karlsson