Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Vem är rädd för Vänsterpartiet?

Nej, det har än så länge inte hettat till i inrikespolitiken efter sommaruppehållet. Reinfeldts sommartal bestod av en enda sak: ett femte jobbskatteavdrag. Det är inte bara fantasilöst. Det är direkt skadligt i ett läge där allt från skola till äldreomsorg ropar efter mer resurser.

Annons

Socialdemokraternas Magdalena Andersson var upprörd, men egentligen bara för att regeringen vill låna pengar till skattesänkningen. Skattesänkningen i sig sa hon inte mycket om. (S) har ju tyvärr målat in sig i ett hörn, när Löfven sagt att genomförs ett femte jobbskatteavdrag, ja då får vi väl acceptera det. Fantasilöshetens politik besvaras med – eftergivenhetens.

Det borde således vara ett guldläge för Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt. När han sommartalade i Umeå paraderade profilfrågorna förbi, med kampen mot vinster i välfärden i centrum, liksom eurofrågan.
Att han markerade mot den Klondykestämning som brett ut sig i landet under Annie Lööfs ledning när det gäller gruvdrift var mycket välgörande.

Hur reagerar en ordinär, normalt intresserad borgerlig väljare när hen råkar ­höra Sjöstedt tala? Frågan är intressant.
Vänsterpartiets kritik mot vinster i välfärden delas faktiskt av en majoritet av de borgerliga väljarna. Hur reagerar en traditionell centerpartist som tycker sig höra att Sjöstedt talar mer om lands- och glesbygden än Annie Lööf? Hur reagerar en vanlig socialdemokrat? ­Eller någon i den majoritet av miljöpartister som identifierar sig själva om vänster?
Ingen av de andra partiledarna är rädda för Vänsterpartiet, men kanske missar de att deras egna väljare inte så sällan finner sig instämma i Sjöstedts politik.

Vänsterpartiet har ökat i opinionsmätningarna, liksom litet i skymundan. Att det inte vuxit mer och snabbare har många orsaker: det kommunistiska arvet spelar in, även om det sakta men säkert klingar av och partiet i realiteten står ungefär där socialdemokratin stod för tjugofem år sedan.
Det strategiska faktum att Vänsterpartiet befinner sig längst ut på den parlamentariska vänsterkanten gör att den pragmatiske Jonas Sjöstedt inte kan demonstrera sin pragmatism vänsterut.

Ändå tippar jag att (V) kommer att öka rejält i nästa val. Ingen är rädd för Sjöstedt och han kan därför liksom osedd smyga sig in i hjärtat hos en bredare väljarkår. Ett Vänsterparti på drygt tio procent är knappas en omöjlighet.

Göran Greider
goran.greider@daladem.se